Škoda med fyrhjulsdrift provkörda i Rovaniemi

Škoda må kanske inte vara ett märke som man förknippar med terrängkörning, men de bygger trots allt två stadsjeepar: Kodiaq och Karoq. Dessutom har de, sedan den första fyrhjulsdrivna Octavian kom år 1999, lyckats kränga över 700 000 fyrhjulsdrivna bilar. För att fira detta tog vi första bästa flyg till Rovaniemi i finska Lapland för att testa alla Škoda-modeller med drivning på alla fyra. Spoiler alert: det var kallt.

Škoda använder sig av ett Haldex-system som är huvudsakligen framhjulsdrivet tills det finns någon anledning för det att inte längre vara det. Tappar något eller några av hjulen grepp kan då kraften skyfflas om till de andra inom loppet av en millisekund. För att testa detta begav vi oss ut på en isbana som var gjord för att demonstrera Škodas alldeles egna snö-läge.

Med ett knapptryck går deras lite mer terräng-kompatibla modeller in i ett läge som är tänkt att underlätta körning i snö. Gasreponsen blir lite trögare och antisladden tillåter lite mer skoj i kurvorna. Gör det någon massiv skillnad? Nej, men det är ändå kul att Škoda vill göra sina modeller lite mer anpassade för nordiska förhållanden.

Det var sedan dags att ge sig ut på en offroad-bana, naturligtvis även då i Kodiaq och Karoq. Kodiaq är mer av en skogsmulle än man kanske anar och tuffade på bra både genom djup snö och upp för isiga backar. Karoq hade dock lite svårare att tackla den djupa och hårt packade snön med sin lägre markfrigång. Men alla vet väl att himlen är blå? Föga förvånande.

Vi fick även möjlighet att testa bilarna på en cirkelbana där den som kunde hålla den längsta sladden utan att parkera bilen i de ack så hårda snödrivorna vann. Krockade gjorde jag gudskelov bara en gång (eller tre) men det var snabbt uppenbart i vilken ordning bilarna placerade sig rent dynamiskt; först kommer Octavia, sedan Superb, följt av Karoq, och sist Kodiaq. Även detta lär vara det mest uppenbara jag någonsin uttryckt, strax efter min egen kärlek för Högsta Växeln. Ja, den mindre bilen är mer lätthanterlig än den större. Duuh.

Den sista modulen var en väghållnings-bana som instruktörerna (som var mer finska än det är fysiskt möjligt) snabbt blev varse om var på tok för svår. Tanken var att man skulle ta sig igenom banan med konstant bredställ, instruerad av en tystlåten finsk tonåring (som råkade vara co-driver till en av Finlands bästa rallyförare). Jag insåg snart att han hade ett högst begränsat vokabulär beståendes huvudsakligen av ”TOO SLOW” ”MORE GAS” och ”SHIT”.

De som nu tänker att karosspaneler tog skada har fattat rätt. Bilarna klarade sig ändock förvånansvärt fint genom banan när man insåg hur man skulle gå till väga, men antisladdsystemet går inte att stänga av helt. Detta kan resultera i några frustrerande ögonblick när bilen helt plötsligt börjar bromsa när det är det sista man vill.

Så vad kom vi egentligen fram till under vår resa med Škoda? Mest att solen inte skiner när det är molnigt, men faktum kvarstår ändå att den som någonsin kan komma att behöva köra i snö gör helt rätt i att välja fyrhjulsdrift. Att Škoda har prissatt sitt system ytterst sympatiskt gör bara det hela ännu bättre.