Renault 4 fyller 60 år

Bilmodeller överlever i stort sett aldrig i flera decennier längre – åtminstone inte i Europa. Under 1900-talet var det däremot vanligt att de mest populära designerna hölls vid liv väldigt länge med otaliga uppdateringar. Modellerna uppnådde med tiden ikonstatus, och återfinns ofta på topplistan av de mest byggda bilarna någonsin. Renault 4 kvalar in på fjärde plats med över åtta miljoner exemplar byggda, och i år fyller den 60. Fransmännen bjöd in till födelsedagskalas, så jag lade i Högsta Växeln och begav mig till Paris för att provköra.

Att kalla bilen enbart Renault 4 är faktiskt inte helt rättvisande, för när modellen lanserades år 1961 fanns den även i den enklare versionen Renault 3. 3:an visade sig emellertid vara för barskrapad till och med för franska bönder, och blev således inte särskilt långlivad. Istället blev det för ovanlighetens skull den dyraste versionen 4L, där L:et står för lyx, som blev mest populär. I Frankrike heter därför alla Renault 4-varianter “Quatrelle” i folkmun, medan bilarna i Sverige snabbt blev kända som “Laban”.

Här i landet blev modellen även känd som “skrytbilen”, efter en legendarisk reklamkampanj som erkände bilens tillkortakommanden vad gäller prestanda och status, för att sedan lyfta dess praktikalitet, låga ägandekostnader och begränsade underhållsbehov.

Tanken med Renault 4 var att slå sig in på den lukrativa landsorts-marknaden som efter andra världskriget hade dominerats av Citroën 2CV. Målet var därför att skapa en bil som var både billigare och mer praktisk än föregångaren 4CV, som var mer populär bland stadsbor.

Resultatet blev en bil där formen nästan helt följde funktionen, och därför hade ganska udda proportioner. Drivlinans layout var en kvarleva från 4CV:s svansmotordesign, vilket i nya, framhjulsdrivna 4:an innebar att växellådan hamnade framför motorn. Kupén har formen av en hög och smal skokartong, med en i stort sett lodrät bakända som nästan helt utgörs av en stor halvkombilucka – något som känns självklart på småbilar idag, men var fantastiskt nyskapande i början av 60-talet. Utförandet var enkelt med skjutfönster, minimalt med beklädnad invändigt och enkel mekanik.

Genom åren kom bilen att byggas i 28 olika länder och många olika versioner, bland annat skåpbilar, cabrioleter och otaliga special editions – något som jag fick ett smakprov på under en rundvandring i Renaults digra veteranbilssamling. Den sista produktionslinan somnade till slut in i Slovenien år 1994.

Att lilla Laban är ett bilvärldens charmtroll blir snabbt uppenbart vid första mötet, och det gällde särskilt den 4L Super från 1968 som jag började dagen i. Den var byggd hos spanska FASA och bjöd på en mängd charmiga 60-talsdetaljer som rationaliserades bort på de senare bilarna. Däribland kan nämnas en grill tillverkad av metall istället för plast, kromade istället för målade stötfångare, samt att växlarna ligger i ett så kallat dog leg-mönster med ettan till vänster och bakåt istället för vänster och framåt. Till skillnad från de allra tidigaste bilarna fanns det dock fyra växlar i lådan istället för tre.

Själva växelspaken är förresten en av de mer intressanta aspekterna av att köra en Renault 4L. I likhet med rivalen Citroën 2CV utgörs den nämligen av ett rör som kommer rakt ut ur instrumentbrädan och sedan svänger tvärt upp mot växelspaksknoppen. I Sverige kom spaken att kallas “kryckan”, och ute på vägen kunde jag snabbt konstatera att designen fungerar oväntat bra. Växellägena är distinkta, och med tvåan och trean i linje med varandra är det lätt att klämma ut det bästa ur den lilla 30-hästarsmotorn på 845 kubik. Bilen är självklart inget prestandamonster, men kraften är fullt tillräcklig för att glida runt på pittoreska landsvägar.

Inredningen är också ganska sparsmakad jämfört med senare bilar, och framför allt förarstolens justeringsmöjligheter är högst begränsade. Med min längd på drygt 190 centimeter kändes förarplatsen således ganska trång. Man sitter också ovanligt högt, vilket innebär att man faktiskt också får plats med ett riktigt baksäte trots bilens begränsade ytterdimensioner.

Det jag däremot inte kunde klaga på var fjädringskomforten. Vägarna på den franska landsbygden var under 60-talet ofta den totala motsatsen till nutidens salsgolvslika autorouter, och fjädringen slätar således ut även de största av vägbanans ojämnheter. I gengäld lutar det betänkligt i kurvorna, och styrningen ger föraren begränsat med information genom den tunna ratten, men snabb kurvtagning är självklart inte heller poängen med bilen.

Senare under dagen fick jag även chansen att köra en modernare 4:a i form av en GTL från 1980. Motorn var nu på 1 108 cc med en effekt på hela 34 hästar och växellådans dogleg-mönster hade övergivits till fördel för en konventionell layout. GTL:en är följaktligen långt mer körbar i modern trafik, även om de allra kraftigaste lutningarna fortfarande krävde nedväxling. Med tanke på min längd var jag också glad att förarstolen nu hade mer justermån i längsled.

Däremot hade den nyare bilen inte samma charm som 68:an. Med större instrument, plastsjok på sidorna utvändigt och målade stötfångare kändes bilen inte längre lika nätt, och även om fjädringen fortfarande sväljer större ojämnheter med lätthet är den långt ifrån lika bekväm som den äldre bilen. I gengäld uppför den nyare bilen sig nog bra mycket bättre vid en undanmanöver.

Även om Renault 4 är en av de mest tillverkade bilarna någonsin är de en allt ovanligare syn ute på vägarna, och tyvärr beror det nog på att många av dem har gått i graven vid det här laget. Designen är förvisso väldigt robust, men bilarna sågs nog oftast snarare som en slit-och-släng-produkt av sina ägare än något att bevara. Man behöver inte heller syna bilen särskilt noga för att se att den har god potential att samla på sig allvarliga rostangrepp.

Följaktligen har priserna mer än fördubblats under de senaste åren, men med tanke på att ett fint exemplar nere på kontinenten nu kostar runt 50 000 kronor är bilarna ändå knappast dyra. Med sin enkla mekanik och stora charm är Laban således ett perfekt val för den som vill ge sig in i veteranbilshobbyn. Jag själv är förvisso redan veteranbilsägare, men sitter ändå nu och bläddrar bland annonserna.