En reflektion kring vinterbilsval
Ett återkommande dilemma för bilentusiaster är kompromissen vad gäller praktikalitet kontra körglädje, något som är särskilt påtagligt under det svenska vinterhalvåret då sommarbilen förpassas till garaget. Bilar av dess slag lämpar sig sällan väl som packåsnor under skidsemestern – en evig källa till hjärtesorg för alla motorfantaster. Men hur är det egentligen att leva med en sportig lättviktare när landet målas vitt av nyfallen snö?
Under julledigheterna axlade vi uppdraget att utröna huruvida det är befogat att skuffa undan sportbilen en tredjedel av året, lågt räknat, till förmån för ett mer robust åkdon. Efter många turer kom vi fram till två huvudkandidater, vilka sedan kom att utgöra underlaget för ett i vintertest i Sveriges nordligare delar. Den ena är den eldrivna Jaguar I-Pace, som kammade hem titeln som årets bil förra året. Den andra är den av oss flitigt testade Mazda MX-5, som utsågs till årets Högsta Växeln-bil 2016. De två bilarna, vilka på förhand ter sig som varandras motpoler, utgör en utmärkt utgångspunkt för att lyfta fram de fördelar och nackdelar som respektive bilval medför.
Lastkapacitet
Vid första anblick ter sig Jaguaren som den överlägsna lastsväljaren – den är trots allt en stadsjeep. Det man lätt glömmer är dock att man i en cabriolet kan lasta på höjden. Under testperioden fraktades till exempel en lång släkting med tillhörande längdskidor genom att fälla taket. Även julgranen går med fördel att trycka ned i passagerarsätet, med risk för att utgöra en fara för allmänheten. Eftersom vi på Högsta Växeln uppmuntrar ansvarsfullt beteende i trafiken måste den här poängen alltså gå till I-Pace.
Långfärdskomfort i vintermörkret
Bland de viktigaste attributen hos en vinterbil finner vi långfärdskomforten. I händelse av skidsemester och släktbesök i juletid innebär denna årstid potentiellt att otaliga mil måste avverkas på vägarna – detta på ett väglag som sällan är skonsamt för kroppen. Jaguaren är det självklara valet vad gäller komfort, givet att man inte finner bekvämlighet i en studsig plåtburk. Med åtskilliga lyxbilsfinesser och offroad-egenskaper tar man sig fram galant, även under de mest krävande resorna. Allt är emellertid inte frid och fröjd. Med en minst sagt undermålig räckvidd får man räkna med ett och annat laddstopp längst vägen, något som i värsta fall kan resultera i att man missar släktmiddagen. Trots att Mazdan på långtur är lika inbjudande som en sparksläde går därför den här ronden till MX-5. Faktum är att Karl avverkade sträckan Uppsala-Gnarp med nedfällt tak – det handlar om inställning.
Körglädje
Mazda MX-5 är ingen bil som kan skryta med sin ljudisolering. Det är till och med svårt att ha en vanlig konversation i motorvägsfart. Lägg därtill att den, till skillnad från Jaguar I-Pace, saknar plats för övriga körmedlemmar och det står klart att den brittiska SUV:en är mer körglad.
I termer av den andra sortens körglädje, som trots allt är den viktigaste i våra ögon, måste ronden gå till den bil som är roligast att ratta. Jaguaren är förhållandevis duktig på att ta sig fram, men som sagt gör den det till priset av de tidsödslande laddpauserna. Råkar man sladda lite för mycket med MX-5 – vilket är lätt hänt – måste man bara tanka lite oftare, och det går ju på en grisblink.
Förhoppningsvis har vi lärt oss någonting inför nästkommande vinterhalvår. Huruvida vi får se mer sportbilar på landets snöbetäckta vägar återstår emellertid att se.