Om vi blickar tillbaka i historieböckerna till Gustavus Adolphus och Karl XII samt den svenska stormaktstiden som bland annat utmärks av Karolinerna kan vi dra paralleller till dagens bilindustri. De första svenskarna satte sin fot i vad idag är Amerikas förenta stater år 1638 då kolonin Nya Sverige grundades. Genant nog tog det blott 17 år innan kolonin togs över av holländare. Om vi fortsätter till 1800-talet, utvandrade svenskar till andra sidan Atlanten vilket leder oss till mitt midsommarfirande – ”vi ska fira midsommar med våra amerikanska släktingar i Syddakota.” Mina förfäder var del av den massutvandringen. Det blev ett ypperligt tillfälle att testa en Volvo; undersöka hur de i underläge har förmågan att visa vem som är herre på täppan. År 1955 satte den första Volvon hjul på amerikansk mark och från och med 2018 tillverkas nya Volvo S60 i Sydkarolina.

När jag blickade ut över de Syddakotska fälten, undrade jag vad som hade förändrats sedan mina förfäder satte sin fot där på pricken 150 år tidigare. De hade migrerat från ett pankt Sverige med önskan om att inleda ett nytt, bättre liv. Stackarna hade ingen bil och de spikraka motorvägarna skulle inte komma att byggas förrän drygt 100 år senare, ungefär i samma veva som Volvo uppfann trepunktsbältet. Fem generationer senare bor mina amerikanska släktingar fortfarande på samma mark. Rimligtvis är de rätt personer att bedöma huruvida en USA-byggd Volvo är något att hänga i midsommarstången. Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och ta oss an den förvånansvärt svenska, öh, amerikanska mellanvästern med hjälp av en Volvo S60 T6.

Likt mina förfäder påbörjades min resa på amerikansk mark i Chicago. Vid slutet av 1800-talet hade över 800 000 svenskar migrerat till USA – huvudsakligen via den blåsiga staden – och många fortsatte vidare till mellanvästern och sysslade med lantbruk. Det svenska arvet syns lite varstans i Chicago – det finns ett svenskt-amerikansk museum, en del svenska matetablissemang och en stor svensk community. Volvo S60 gör bra ifrån sig i stadens hetsiga trafik, och vetskapen att man åker i en av marknadens säkraste är sannerligen betryggande. Trots R-Design-utförandet på vår testbil, hanterade den vägarna som verkar ha byggts med hjälp av en bombmatta med bravur. Det eleganta utseendet och den minst sagt skandinaviska interiören passade in väl i en stad med lika många invånare som hela Sverige.

Efter Chicago var vår första anhalt Minneapolis som ligger i Minnesota. Främst var det med anledning av det svensk-amerikanska institutet som främjar det svenska – och skandinaviska – arvet i regionen. Staden hade en hel del svenska inslag inklusive en servitör som pratade svenska trots att han de facto var amerikan och uppvuxen i Minneapolis. Men som motorjournalist är jag mer intresserad av hur bilkulturen ser ut; genomsyrar svenskheten även just bilmarknaden i ett område som ändå är så stereotypiskt amerikanskt? I hela USA har Volvo en marknadsandel som är mindre än hälften än respektive tysks men förhoppningsvis ska fabriken i Sydkarolina råda bot på den diskrepansen.

Föga förvånande har den lokala Volvo-handlaren i Minneapolis ett ruggigt bra förhållande med det svenska samfundet, bättre än snittet för USA sägs det. De pushar för att deras kunder ska hämta bilarna de beställer i Sverige. Det må vara en inställning som krockar med “Made in America”-stämpeln men i vart fall behöver inte Volvo oroa sig för att deras anseende ska fläckas. Till skillnad från vår svenska folkhemssyn på Volvo, är märket i USA förknippat med skandinavisk lyx och design i den grad att de redan är direkta rivaler till tyskarna. Som en av mina amerikanska släktingar sa: “ryktet säger att de tillverkar robusta och bra bilar, men de flesta individerna i de här krokarna vill ha en pickis”. Kanske det är läge att introducera EPA-traktorn till USA? En kapad Volvo 740 hade varit minst lika populär i mellanvästern som på Biltema i Löddeköpinge.

Efter Minneapolis, Minnesota stod Sioux Falls, Syddakota på tur. Det innebär fyra timmar på motorväg och är därför ett ypperligt tillfälle att testa den halvautonoma farthållaren (Pilot Assist) som är en gudagåva på de amerikanska motorvägarna som kantas av sheriffer till höger och vänster. Att göra det i en Volvo var enformigt men ändock bekvämt, att göra det på en hästrygg måste vara lika trevligt som att kölhalas. Lyckligtvis har S60 T6 320 häst och fyrhjulsdrift till sitt förfogande. Den känns absolut snabb men lever inte upp till prestandasiffrorna och har inte riktigt den känsla av mustighet som en större motor hade erbjudit.

Vårt svensk-amerikanska midsommarfirande skulle äga rum vid Dalesburg Lutheran Church (döpt efter Dalarna) som låg utanför samhället Centerville (drygt 900 invånare) och ättlingar från hela Skandinavien samlades för att slå på stort. Det var ju trots allt 150-årsjubileum. Jag var genuint förbluffad över deras stolthet och kärlek för lilla landet lagom. Nästintill alla svenskar som åkte till Syddakota började med lantbruk och det är en tradition som fortsätter än idag; i mina släktingars fall är de inne på den femte generationen. Känslan av gemenskap var överväldigande och var sannerligen en kontrast till den mer isolerade tillvaron som vi svenskar föredrar. Utöver det sjöng de även på svenska – ”hälsa dem därhemma, hälsa far och mor” – trots att de (bortsett från prästen) inte talar svenska.

Volvo S60 kände sig verkligen som hemma här, och alla bitar började falla på plats. Volvo har verkligen tagit sig an tyskarna med hårdhandskarna – nya S60 är till och med bättre att köra än senaste BMW 3-serien – samtidigt som den bibehåller dess svenskhet. Att S60 tillverkas i USA är ett faktum som mina amerikanska släktingar minst sagt uppskattar, men vi får hålla tummarna för att det inte innebär kvalitetsproblem som med alla andra bilar tillverkade i Amerikas förenta stater.

Precis som att Sverige är ett litet land är Volvo en liten tillverkare. Trots det känns S60 mycket mer fulländad än jättarna den måste ta sig an och det är nog århundradets komplimang. Det är dags för Volvos stormaktstid, för medan Audi och BMW har börjat spotta ut en del skräp blir vi bara mer och mer imponerade av vår svenska stolthet. Min midsommar i Syddakota kommer jag sent glömma och om inte annat återvänder jag dit om 50 år för 200-årsjubileet. Då kanske EPA:n äntligen har gjort intrång och Sunes Sommar är en ny favorit.

 

 

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Melbourne, Australien och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.