Förra året blev vi tagna med storm av Ford Fiesta ST, som visade sig vara en sportbil som blott klätt sig för en tripp till mataffären. Sedan dess har vi med spänning väntat på att storebror Focus ska genomgå Ford Performance-behandlingen, och var därför inte sena att tacka ja när vi blev inbjudna till provkörningen av den. Sagt och gjort, jag for ned till Nice och lade i Högsta Växeln, för att på Rivierans kurviga bergsvägar se om Focus ST lever upp till de skyhöga förväntningarna.

Det estetiska intrycket är överlag mycket positivt. Ljudet från den helt nya 2,3-litersfyran påminner om en sportig boxer, och levereras genom två akterutblås i avsaknad av töntiga låtsasslutrör. Det uppdaterade formspråket funkar också riktigt bra i lite mer aggressivt utförande, där den stora grillen verkligen kommer till sin rätt.

Inuti bilen sitter man djupt inbäddad i de elmanövrerade Recaro-stolarna, och för det är man rejält tacksam när man har till uppgift att ta reda på hur väl bilen tar sig an böjar. Ratten, som förvisso inte är särskilt vacker, har massvis med knappar som gör det lätt att styra över alla funktioner i farten. Inte minst kan man därifrån växla mellan fyra olika körlägen, däribland bana och halka.

Med Performance Pack-tillägget som till bensinvarianten inte kostar mer än fyra tusen kronor extra har man tillgång till automatisk varvtalsmatchning vid nedväxlingar, vilket innebär att Ford tillgängliggör sportig bilkörning till massorna med fler grepp än bara en rimlig prislapp. Funktionen bestämde sig dock utan förklaring för att strejka i någon timma under testturen. I övrigt innebär tilläggspaketet att de aktiva stötdämparna är optimerade för att främja snabb körning och att man får en växlingsindikator, som tyvärr är helt överflödig eftersom den inte uppenbarar sig på head up-displayen – det enda i instrumentväg man bör glo på vid rask framfart.

Som jag antytt räds den här bilen inte kurvor, och det beror till stor del på tre faktorer. För det första har den speciellt framtagna Michelin-däck som designats för att successivt tappa greppet vid hårda påfrestningar, och för det andra är chassit vridstyvt, vilket underlättar för nämnda däck i deras förutsägbarhetstjänst. För det tredje har Focus ST en elektronisk differentialbroms, som ser till att bilen självsäkert drar sig själv runt kurvan och bidrar till överstyrningstendenser. En mekanisk motsvarighet skulle förvisso kunna ta vara på allt vridmoment, men det skulle också innebära att bilen vore olidlig att köra till vardags. Med sina 420 Nm har Focus ST dessutom råd att bromsa innerhjulet en aning. Resultatet blir en bil som hur lätt som helst kan föras fram på lätt sladd utan att nödvändigtvis kränka vare sig vita linjer eller förarens trygghetskänsla.

Sammantaget är nya Focus ST onekligen en bil som är värd att provköra för den som vill ha en sportbil för vardagsbruk. Precis som Fiesta är den både snygg och körglad, samtidigt som den klarar av vardagens bestyr. Nu kommer den, som vi tidigare rapporterat, dessutom som kombi, och för första gången med en sjustegad automatlåda som alternativ till den handrodda variant jag körde. Spekulanter i C-segmentets vänsterfilsjärn gör bäst i att uppsöka en Ford-handlare för en provtur.

En av redaktionens rookies som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.