Test: Mini Cooper S Clubman All4

Mini Cooper S Clubman All4
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig turboladdad, bensin, 192 hästkrafter, 280 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 6,9 sekunder
Toppfart: 225 km/h
Vikt: 1460 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4253/1441/1800mm
Pris: 300 000 SEK (Testbil ca 424 200 SEK)

Under många år har Mini signerat sina bilar som livsstilsfordon, och märket har alltid varit lite som den smått tokiga kusinen i släkten som vägrar anpassa sig till normerna. När resten av släkten åker på semester till Mallorca åker Mini och bergsklättrar i Appalacherna. Hela modellprogrammet har sina udda medlemmar, och den som ändå på pappret ska vara den mest rimliga är Clubman. Frågan är dock om den fortfarande är en rimlig familjekombi när den bestyckas med Cooper S-märke och fyrhjulsdrift, är den fortfarande en rimlig minikombi, eller hittar den tillbaka till de sedvanliga galenskaperna? Låt oss ta reda på detta genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Mini Cooper S Clubman All4.

En person som kan lika mycket om bilar som Pol Pot kan om mänskliga rättigheter kommer fortfarande att känna igen en Mini på flera mils avstånd. Designen är så pass igenkännlig att den kan klassas som ikonisk. Clubman är inget undantag, den klassiska looken är bevarad med undantag för två skåpbilsdörrar istället för baklucka. Att säga att detta är en vattendelare är en underdrift av stora mått. Som så många av Minis små egendomligheter lär sig många att uppskatta även detta, tyvärr är jag inte en av dem.

Interiören känns relativt premiuminriktad, inte på samma nivå som tyskarna men helt klart bättre än de flesta i mellansegmentet. Det får inte glömmas att den här lilla rackaren kan ruinera dig precis lika mycket som en vanlig familjekombi. Inne i förarutrymmet är alla element smakfulla och av hög kvalitet, men allt är fortfarande eget och unikt, som till exempel den udda cirkulära centerdisplayen. Infotainmentsystemet är idag närmast identiskt med BMW iDrive, vilket är fullt välkommet. Touch är möjligt, men tack gode gud behöver du inte använda det om du föredrar hederliga reglage och knappar. Generellt känns interiören lika egendomlig som dubbdäck i Nigeria, men på samma gång lika funktionell och intuitiv som en stor stark i glesbydgen. Det är med andra ord svårt att sätta fingret på vad Mini egentligen är, och vad de vill åstadkomma med Cooper S Clubman.

Sin storlek till trots är Clubman ändå en nätt liten bil, det är egentligen bara i jämförelse med de övriga modellerna i programmet som den verkar behöva en mindre bantningskur. Detta är dock fullständigt irrelevant när man sitter bakom ratten, eftersom körupplevelsen känns allt annat än klumpig. Med precis denna trimnivå har Mini hittat en medelväg mellan vad som kan vara lagom utan att falla över till vare sig tråkigt eller galet. 192 hästkrafter, åttastegad automat och fyrhjulsdrift lägger fundamentet för en underhållande körupplevelse. Sportläget är det som man blir övertygad av på allvar. Gasresponsen blir märkbart aggressivare, chassiavstämningen styvnar och du vet att du kommer att ha lika roligt som Bosse Bildoktor på en bilskrot med självplock.

Underhållningen ligger inte siffrorna, 192 hästar är trots allt inte mycket att hänga i granen i jämförelse med de sinnessjuka siffror som heta halvkombis presenterar nu för tiden. Styrningen är en genuint rolig historia, lagom tung och precis, som tillsammans med fyrhjulsdriften tillåter däcken att klämma sig fast i precis vilken kurva som helst i valfri hastighet.

Till en början hade jag svårt att kategorisera Cooper S Clubman, den passar inte in i någon av mina mallar eller tabeller. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur den ens kom igenom alla steg i utvecklingen. Den är liten men relativt dyr, premium men inte en tysk kombi, rapp men inte det minsta magnifik sett till prestandasifforna. Först när jag la mina formulär åt sidan och tog mig ut på några snirkliga landsvägar insåg jag hur det går att sälja en sån här bil över huvud taget. Den är oerhört underhållande men utan att vara skrämmande. Istället uppmuntrar den föraren att trycka på lite till, lite snabbare, lite mer aggressivt.

På pappret borde den här bilen inte vara så rolig som den är. Jag blir nästan lite förbannad på Mini för det känns som att jag genom hela livet blivit lurad att en rolig bil ska vara den snabbaste och starkaste, helst italiensk också. Den här är inget av det, men sjukt rolig ändå. Cooper S Clubman är inte det minsta logisk och det är nog inte den som tänker köpa en heller. Här är det känslan som bestämmer, och Mini predikar för kören med alla medel de kan. För den som bokar resor på impuls, aldrig skriver listor när det ska handlas och ibland känner för att ta en rondell i 112 km/h, är det här den perfekta bilen.