Test: BMW M240i

BMW M240i Coupé (2018)
Motor: 3-liters, rak sexa, turbo, 340 hästkrafter, 500 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,6 sekunder
Toppfart: Begränsad till 250 km/h
Vikt: 1560 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4432/1418/1964 mm
Pris (USA): $45 300 USD
(Testbil $55 000 USD)
Motsvarande pris i Sverige:
457 000 SEK
(Testbil cirka 570 000 SEK)

BMW:s nomenklatur må vara förvirrande men kort sagt kan man säga att ojämna siffror tillhör de vanliga modellerna medan de jämna siffrorna tillhör de sportigare, och till viss mån de mer livsstilsorienterade modellerna. BMW M240i faller tveklöst under den andra kategorin. I linje med livsstils-temat beslutade vi oss för att bege oss till en av världens minst bilvänliga metropoler – New York.

Det råder ingen tvekan om att vi njuter av att strosa omkring i trendiga Greenwich Village och Williamsburg, men vi är mer intresserade av ett helt annat tema – ett som innefattar Hudson-floden. 1939 beskrev Life Magazine floden som ”Amerikas Rhen”, och Lenap-folkslaget kallade den för ”floden som rinner åt två håll”. Kombinationen av den europeiska referensen samt det uppenbara åberopandet till 2-serien går inte att förbise som ett sammanträffande. För att utforska M240i:s tvetydiga ambitioner beslutade vi oss för att åka på en roadtrip. Låt oss lägga i Högsta Växeln och åka till Hudson-flodens källa.

Utseendemässigt är BMW M240i ett praktexempel på fashionabelt hemlighetsmakeri. Den passar in överallt med sin böljande silhuett och vackra styling som ändå lyckas framhäva dess prestanda. De två utblåsen som mynnar ut på vardera sida ger ett hum om den raka sexan under huven, och luftintagen fram understryker bilens kaliber. Den är inte en fullmatad M-bil som en M2 men den är heller inte enbart en ”vanlig” BMW. Som man kan föreställa sig är alla dessa ledtrådar gällande prestandan lika svåra att hitta för det otränade ögat som passiva förare på Manhattan – men den som söker, finner.

Efter att ha plockat upp bilen i New Jersey styrde vi skutan mot Poughkeepsie. Poughkeepsie är känd som ”The Queen City of the Hudson” och ligger halvvägs uppför floden till Albany. Trots det glamorösa smeknamnet är det motsatsen till en charmig stad och bilen passar endast in av två anledningar. En är det privata universitet som ligger i staden där det kryllar av liknande bilar och, två, är närvaron av ett antal broar som symboliserar sättet som M240i stänger gapet mellan en vanlig BMW och en fullsmetad M-bil. 12 mil på motorväg från New York City är ett utmärkt test av långfärdsambitionen samt, med tanke på den asfaltsormen som följer det böljande landskapet, kördynamiken i höga hastigheter.

Det största problemet är egentligen M240i:s ovannämnda sportambitioner. Trots M-emblemet är det knappast ett orubbligt monster. Eftersom staten New York asfalterar sina vägar med dynamit innebär det dock att potthål lika stora som en olympisk simbassäng finns överallt. Även om vår testbil inte hade de största fälgarna hade den det aningen klurigt att ta sig an alla berg och dalar. De sträckor där vägen påminde mer om Österrike än Grand Canyon och slingrade sig genom höstlandskapet visade sig dock komfortkompromissen vara värd sin vikt i guld.

Den mest utmärkande aspekten hos BMW M240i är utan tvekan motorn. Den raka sexan har ett gaspådrag som är mer linjärt än en linjal och en sångröst som hör hemma på Broadway. Den uppmanar en att tänja på de gränser som lämpar sig för allmänna vägar och det är knappast svårt att bli förtrollad av den renodlade glädje som bilen erbjuder. Hur många bilar av denna storlek kan egentligen skryta om sex cylindrar?

Efter Poughkeepsie ställde vi in siktet på Albany där den amerikanska Rhenen börjar. Albany är huvudstaden i staten New York och har en rik historia, precis som BMW. På samma sätt som Albany var en av de sista storartade städerna, är BMW M240i förmodligen av de sista storartade entusiastbilarna. Dess huvudsyfte är att påkalla ett leende på ens läppar, men passar även som kompanjon i vardagen.

Albany har gått från att vara en världens främsta städer – det var en av de första städerna  med elektricitet, avlopp samt en kommersiell flygplats – till att vara lika tom som en Hemmakväll-butik. På samma sätt kommer det inte att finnas utrymme i framtiden för bakhjulsdrivna, sexcylindriga entusiastbilar. Hudson framhäver det som en gång var men som en konsekvens av outsourcing och dylikt finns det inte särskilt mycket kvar.

Man kan säga att det uppmärksammar de negativa sidorna av innovation och utveckling. Precis som Jay Leno tror jag att dagens entusiastbilar är morgondagens hästar. Med det menar jag att bilar som BMW M240i endast kommer att köpas av renodlade bilfanatiker medan gemene man kommer att ta sig runt med hjälp av självkörande fordon.

Att köra längs med Hudson-floden från New York City till Albany är en metafor för bilindustrin; New York är en mycket lämpad stad för självkörande bilar medan Albanys tomma gator uppmanar till det motsatta. Som jag har nämnt fyller BMW M240i gapet mellan en vanlig BMW och en tvättäkta M-upplevelse – den är det bästa av båda världar. Bilen känner sig onekligen som hemma i staten New York där körupplevelsen är förvånansvärt europeisk, mycket till vår testbils (och vårt) nöje. Den amerikanska Rhenen är tveklöst ett lämpligt epitet, och BMW M240i är en ljuvlig kompanjon. Man lämnas med blandade känslor men man längtar aldrig efter mer. BMW M240i, en sista hyllning.