Test: Audi TT RS

2018 Audi TT RS
Motor: 2,5-liters, fem cylindrar, turbo, 400 hästkrafter, 480 newtonmeter
Kraftöverföring: 7-stegad dubbelkopplingslåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 3,7 sekunder
Toppfart: Begränsad till 280 km/h
Vikt: 1515 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4432/1418/1964 mm
Pris: 686 800 SEK
(Testbil cirka 900 000 SEK)

RS-bilar från Audi tillhör bilvärldens mest eftertraktade skara. Audi TT å andra sidan tillhör bilar som ofta förknippas med frisörer och har sedan sin lansering 1998 ansetts vara på tok för mesigt designad. Generation efter generation har den blivit alltmer aggressiv, allt för att kunna ta sig an ett segment där bilar som BMW M2 och Porsche 718 håller hus. För att testa hur symbiosen mellan TT och RS är begav vi oss till Gotland. Låt oss ta reda på om Audis mini-R8 är något att ha genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Audi TT RS.

I RS-utförande har Audi TT förvisso maffigare inslag i designen men problemet från tidigare generationen består. Bilen ser för mullig ut och alldeles för komprimerad ut även om fronten som är tagen direkt från storebror R8 – likt ratten – gör TT RS mycket gott. Prislappen verkar för övrigt också ha inspirerats av storebror. På insidan är det dock en annan femma: kvalitetskänslan skyhög och allt känns lika genomtänkt som månlandningen. Den digitala instrumentpanelen (Audi Virtual Cockpit) gör att bilen rent interiört är förarorienterad till ett hundra procent, något som leder oss till elefanten i rummet.

Det Audi TT RS erbjuder är häpnadsväckande prestanda, dock bara rakt fram. Sprinten upp till 100 kilometer tar inofficiellt 3,5 sekunder (3,7 officiellt) vilket är bisarrt. Den kör ifrån bilar av betydligt högre kaliber utan att blinka. Om den inte vore begränsad till 280 kilometer i timmen hade den tveklöst gjort 300 kilometer i timmen, man tappar hakan om och om igen.  Glöm nu inte att det är en Audi TT vi talar om, inte en tvättäkta R8 som man kan tro. När man väl vant sig vid den explosion som sker varje gång man trycker pelle i botten och den rally-inspirerade femmans ljuva, raspiga sång som avgasröret avger, finns det dock inte särskilt mycket kvar.

Styrningen är lika kommunikativ som en politiker under press vilket leder till en minst sagt bortkopplad upplevelse. Likt de flesta Audi-bilar understyr TT RS som en isbrytare vilket leder till att den är en raksträckebil. Man trycker på så uti bara helvete på raksträckorna men tvingas ta sig an kurvorna på ett betydligt mindre inspirerat vis. Det är så att fyrhjulsdriften (quattro) och de svindyra däcken agerar skyddstäcke men under mer dynamisk körning får man för sig att man sitter i en amerikansk bil; en europeisk sportbil ska absolut inte te sig på det viset en TT RS gör.

Fortsättningsvis är TT RS ungefär lika körglad som Medelstidsveckan är anständig. Självklart är det roligt att äventyra körkortet och trycka gasen i botten och köra ifrån allt och alla vid samtliga rödljus. Utöver det är det även kul att köra rally på grusväg men det finns otroligt många bilar som man mycket hellre hade gjort det i. BMW M2 är troligtvis det bästa exemplet – nej, den gör inte 0 till 100 på ett ögonblick men en balettdansös erbjuder ändock mer finess än en sprinter. Det är precis det man önskar sig av en bil i detta segment.

Audi TT RS är lite som jul- och påskmust. Det är trevligt i små doser vid vissa tillfällen men om man hade druckit det året runt hade alla ens smaklökar emigrerat. Jag har försökt länge och väl med att försöka komma underfund med vad det är för tokdåre som faktiskt kan tänkas köpa en och svaret antar jag är någon som enbart vill ha det snabbaste inom segmentet. Efter en vecka med TT RS är jag lika besviken som jag skulle vara om jag fick ett busskort i födelsedagspresent. Ja, den är enormt kapabel rakt fram och är lika lättkörd som en golfbil men faktum kvarstår att den har noll inverkan på hjärtmuskeln. Audi TT RS – sanslös prestanda i ett känslokallt skal.