De flesta som är insatta i bilvärlden vet antagligen att BMW har ett modellutbud som är bredare än Ryssland på en världskarta. Man kan välja på allt från miljövänliga, eldrivna stadsbilar till massiva, tolvcylindriga lyxlimousiner. 2-serien är dock den serie som är mest splittrad. I ena änden finns trecylindriga familjebussar som drivs med framhjulen och i andra änden hittas morrande coupéversioner med dubbelt så många cylindrar och närmare 400 hästkrafter på bakhjulen. Jag tog mig till München för att smaka på den livligare delen av spektrumet. Låt oss lägga i Högsta Växeln och provköra uppdaterade BMW M240i Coupé och 220d Cabriolet.

Väl framme på plats var det första på agendan en tur i den 340 hästkrafter starka M240i Coupé. Utifrån sett är det nästintill omöjligt för någon som inte jobbar som designer på BMW att se någon som helst skillnad gentemot den föregående versionen. En sak är dock säker, att den ser sportig ut.

Man kan tänka sig BMW M240i Coupé som den unga och pigga lillebrodern i en stor familj. Den är nämligen en busig liten rackare. När man stampar gasen i botten, vilket jag kan medge att jag gjorde fler gånger än Sverige har medverkat i Eurovision under körningen, flyger hastighetsmätaren uppåt i en oerhört snabb takt utan minsta tecken på att den någonsin ska sluta.

Tack vare Autobahns fria hastighet ställde jag in mitt sikte på att nå bilens begränsade hastighet på 250 kilometer i timmen men lyckades tyvärr bara snudda vid 230-sträcket. Jag kan dock meddela att M240i klarade av det hela som om det vore en lättsam söndagspromenad i parken.

Väl ute på landsväg märktes det snabbt att modellen kände sig hemma. Sportläget var redan ilagt sedan tidigare men det var här det verkligen kom till användning. Runt varje kurva och på varje raksträcka med plattan i mattan kändes det hur hela bilen var lika lycklig som jag. Den samarbetade med mig bakom ratten som om vi vore Simon & Garfunkel. Jag kunde känna exakt var på vägen bilen befann sig, exakt hur mycket jag gasade och exakt hur mycket grepp jag hade till mitt förfogande.

Efter lunch och med mungiporna fortfarande uppe vid öronen från tidigare körning var det dags att sätta sig bakom ratten på modellen 220d Cabriolet. När man öppnar taket hör man, inte helt häpnadsväckande, allt runt omkring. Det innefattar även det konstanta dieselljudet. Jag drog snabbt slutsatsen att om man ska uppnå maximal känsla är en bensinmotor bäst, hur raffinerade dieselmotorerna än är.

2-serien är enligt mig snygg som cabriolet, både med taket upp- och nedfällt. Designen är välbalanserad till skillnad från vissa andra cabrioleter som ser ut att ha en halvt missbildad anknäbb utstickande där bak när taket är uppe.

BMW 220d Cabriolet är en glidarbil. Dock gör bakhjulsdriften och det faktum att de 190 dieselhästarna skjuter iväg en bil som väger mindre än min dunväst, att även den går att har roligt med på kurviga landsvägar.

Både 220d Cabriolet och M240i Coupé fyller föraren med känslor, men på väldigt olika sätt. Den ena mår som bäst i höga hastigheter och att bli kastad runt tajta kurvor medan den andra trivs när den får rulla fram under solen och spela hög musik. För mig är valet lika självklart som att köra på höger sida av vägen, fart före fläkt.

Redaktör och B-fotograf. Näst yngst på redaktionen och bäst på att köra fel. Ring för hämtning vid Stockholms stadshus och jag hittas kort därefter strax utanför Västerås på väg åt fel håll. Har en speciell förkärlek till bilar med gedigen kvalitet.