Test: Mercedes-Benz SL 500 från 2002 testad – bästa generationen
90-talet är på uppgång, det har nog inte undgått en endaste kotte. Men vad är det som gör 1900-talets sista decennium till ett så intressant sådant just nu?
Min teori är att det handlar om en sista chans att få uppleva det analoga innan det digitala började ta över, fast utan att helt sakna en modern känsla.
Därför vill jag argumentera för att 90-talets Mercedes SL, av generation R129, är en av de mest relevanta moderna klassikerna här och nu.
Foto: Mercedes-Benz
En estetik att avguda
Om man ska vara helt korrekt så lanserades faktiskt R129 redan 1988. Jämfört med den tidigare generationen (R107) var den inte bara ett eller två steg framåt.
Bilarna skilde sig så astronomiskt att de egentligen bara delade koncept. Den då nya SL designades av den legendariske Bruno Sacco och var underbart tidsenlig med raka och kantiga former som alla är uppenbart välgenomtänkta.
I en mörkare färg, med 16-tumsfälgar och en ljus läderinteriör blir detta inte mer 90-tals-börsmäklare-som-fått-loss-mycket-stålar. Lika väl passade modellen också en folkkär smårebellisk brittisk prinsessa.
Inte konstigt alls enligt mig eftersom vi här har att göra med något oerhört elegant och smakfullt.
När Mercedes var det bästa eller ingenting
Ni kan ju naturligtvis tänka er att jag hade svårt att tacka nej när Mercedes-Benz lät mig köra en av deras egna SL 500. Så därför tackade jag ja. Och det är jag glad för.
Just den här bilen var av den sista årsmodellen (2002) och i Silver Arrow-utförande. Som namnet antyder hedrar bilen Mercedes framgångsrika racingbil från 30-talet. Alla bilar är naturligtvis också silvriga, och har därtill en tvåtons-läderinteriör i svart och silver.
Det är inte bara när det kommer till estetiken som SL av R129-generationen utmärker sig, utan även för känslan av soliditet som få nya bilar kommer i närheten av. Dörrarna verkar väga ett halvt ton var och alla knappar känns som att man kan trycka på dem oavbrutet flera år i rad utan minsta bekymmer.
Det här känns fortfarande som en genuint dyr bil, trots att den idag inte är så värdefull som man kan tycka att den borde vara.
Ett farväl av en ikon
När det begav sig kunde man få sin SL Silver Arrow med både V8 och V12 under huven. Naturligtvis är tolvan häftigast, men åttan kan vara det vettigaste valet för den som vill ha en mindre komplicerad motor att laga om den går sönder.
Den är fem liter stor, saknar allt vad turbo och kompressor heter, och bjuder på ett dovt och diskret muller som aldrig tar över. Dessutom har den över 300 hästkrafter och känns så där härligt förtroendeingivande som bara en riktigt stor motor kan.
Även idag känns en SL 500 genuint snabb, mycket tack vare en effektiv automatlåda som gör precis det den ska utan att tveka. Detta är en bil som trivs bäst med taket nere på en skönt glidig landsväg men som inte heller räds kurvor när de kommer.
R129 känns totalt modern, fast på ett klassiskt sätt, i allt från styrning till pedalkänsla och drivlina. Det enda som inte känns helt modernt är körpositionen eftersom stolen vägrar att gå tillräckligt långt bak för att jag som nästan två meter lång ska kunna sitta bekvämt.
Mercedes-Benz SL har en fot i vardera era
I min värld är Mercedes SL av R129-generationen den absoluta perfekta kombinationen av vintage och modernt, lite som en BMW E39 M5 eller en Porsche 993.
Detta är ett recept som Mercedes har förfinat under många decennier, och i fallet Silver Arrow under hela 90-talet för att sedan nå sin absoluta topp 2002 i och med det sista modellåret. Skit också. Jag är rädd att jag behöver en R129 i mitt liv…
Editor-at-large
Andreas Bergman
