Test: Ferrari 12Cilindri Spider – blir det bättre än så här?

Med sprillans nya Ferrari 12Cilindri (som på italienska uttalas ”dodici cilindri”) tar Ferrari ett steg bakåt. Låter det tokigt? Det är det inte. Låt mig förklara.

Historiskt har Ferraris V12-bestyckade modeller varit de mest eleganta och diskreta, bilar som fullkomligt osade stil och klass.

Men de senaste 20 åren verkar det italienska märket ha valt en annan riktning. Se bara på F12 och 812, vansinnigt häftiga men en gnutta för aggressiva och skrikiga i mina ögon.

Vi lade i Högsta Växeln och åkte till Maranello för att provköra nya Ferrari 12Cilindri.

Foto: Marcus Berggren

Tillbaka till rötterna

Det är här nya 12Cilindri kommer in i bilden, en sann bakåtsträvare i flera avseenden. Till att börja med sitter det en V12-motor under den långa slanka huven. Och den är varken turboladdad, kompressormatad eller assisterad av el.

Det är helt enkelt en gammal hederlig bensinmotor utan massa onödigt tjafs. Något sådant ser man ju knappt längre, vilket bör glädja entusiaster världen över.

För det andra är detta en bil som, till skillnad från Ferraris tidigare generationer, har betydligt mjukare karosslinjer som för tankarna till 70-talets Ferrari Daytona.

En av lanseringsfärgerna är Verde Toscana, och det är den ni också kan se på bilderna. Det är en alldeles utmärkt färg som, kombinerat med testbilens silvriga fälgar och cognacsfärgade läderinteriör, för tankarna till ord som ”gentlemannamässig”, ”smakfull” och ”Agnelli”.

Inte vilken motor som helst

När man sedan väcker den 6,5 liter stora motorn till liv möts man inte av något våldsamt skrik eller bröl, utan snarare en försiktig påminnelse om att det gömmer sig något alldeles speciellt under huven.

Puttrar man runt i stadstrafik glömmer man nästan bort att man sitter i en bil med tillräcklig prestanda för att ensam påverka jordens rotation. Så tyst och civiliserad är den.

Men när man låter varvräknaren klättra mot rödmarkeringen vid 9500 varv (!) bjuder motorn på den mest autentiska av högstämda skönsånger, utan en massa artificiell förstärkning.

Det är ett av de mest naturligt vackra motorljud som någonsin smekt mina trumhinnor, utan att på något vis vara överdrivet.

Blir det bättre än så här?

Väl ute på en typiskt sydeuropeisk bergsväg blir man ännu en gång påmind om varför Ferrari är herren på superbils-täppan. All interaktion man som förare har med bilen är perfekt kalibrerad med en skärpa som inga konkurrenter kan matcha.

Styrningen är oerhört direkt och precis, växellådan gör sitt jobb med stor entusiasm och utan fördröjning, och gasresponsen är fenomenal.

Framvagnen verkar begåvad med en obegränsad mängd grepp när man kastar sig in i en kurva, medan man får ha mer fingertoppskänsla ut ur kurvan för att inte tappa greppet i bakvagnen.

Vi talar ju trots allt om 830 hästkrafter som ska ner i backen via enbart bakhjulen. En Ferrari får inte vara alltför lättkörd. Det ska krävas lite talang om man ska köra riktigt snabbt.

Ferrari 12Cilindri är magi på fyra hjul

Det är också på den här typen av vägar som bilens storlek gör sig gällande. 12Cilindri är, för att vara en sportbil, enorm. Framför allt på bredden. Som kontinental milslukare gör den sig alltså bäst, eftersom den ju faktiskt är tyst och relativt bekväm. 

Men viktigast av allt är den magi som Ferrari lyckas bygga in i alla sina bilar. Det där lilla extra som gör att livet känns som en dans, som trollar bort alla problem, och som gör att man börjar tycka att det faktiskt är rimligt att lägga över fem miljoner kronor på en bil.

För visst är det väl det? 

Här är nya Ferrari 296 Speciale: “Roligaste bilen på marknaden”

Test: Ferrari 296 GTS testad – körglädje på alla cylindrar

Test: Ferrari Purosangue – ett tvättäkta fullblod