Test: Jaguar I-Pace

Jaguar I-Pace EV400
90 kWh AWD
Motor: Elmotor, 400 hk, 700 Nm
Kraftöverföring: Enväxlad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h:
4,8 sekunder
Toppfart: 200 km/h
Vikt: 2 133 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4682/1565/2011 mm
Räckvidd: 470 kilometer 
Pris: Från 879 900 SEK
(testbil cirka 966 000 SEK)

Jaguar är något av ett praktexempel på att man som biltillverkare inte kan förlita sig på gamla meriter i all evighet. Under mitten av 1900-talet spottade man förvisso ut några av de mest spektakulära bilar som världen skådat, men på senare år har man snarare brottats med ett, till stor del välförtjänt, rykte om att vara opålitliga och dyra i underhåll – knappast två starka köpargument.

Den starkt romantiserade bilden av Jaguar som historiskt anrikt varumärke räcker inte hela vägen fram. Just därför är I-Pace, märkets första helelektrifierade bil, av särskilt stor betydelse för deras framtida utsikter; den symboliserar på sätt och vis ett språng in i framtiden vad gäller innovation, samtidigt som man hittat tillbaka till sina rötter sett till prestanda och komfort.

Vi vet sedan tidigare att I-Pace – en av många kandidater till priset som årets Högsta Växeln-bil 2019 – är ett åkdon av rang. Det var därför en angenäm känsla som infann sig när jag erbjöds möjligheten att under julledigheterna färdas till min hemstad, Sundsvall, i en härligt röd släde signerad Jaguar. Trots det var jag inte helt tillfreds med mitt val av färdmedel. En full laddning skall förvisso ge cirka 470 kilometer räckvidd enligt WLTP-cykeln, men huruvida Jaguar I-Pace är en lämplig bil för gemene Poc-holmare med nybyggd timmerstuga i Åre återstod att se. Vi lägger i Högsta Växeln och beger oss mot kallare breddgrader för att bringa klarhet i frågan.

I-Pace är en fenomenalt utarbetad bil, på nästan alla sätt och vis, vilket ovan nämnda nominering vittnar om. Karossdesignen är förvisso en tydlig vattendelare med sina oproportionerliga former, och infotainmentsystemet är långsamt och stundtals frustrerande. Allt det är emellertid förlåtet så snart man bänkar sig bakom ratten.

Styrningen känns följsam och responsiv på vägen trots bilens tyngd, och dess accelerationsförmåga kan ge upphov till whiplashskador, något jag säger i positiv bemärkelse. Vissa menar att fjädringen är onödigt hård, men i mina ögon har man hittat en sweet spot vad gäller körglädje kontra komfort. Enligt min erfarenhet sväljer bilen ändå de flesta ojämnheter med bravur, vilket man såklart har att tacka luftfjädringen för.

Allt är dock inte frid och fröjd. Problemen tornar upp sig så snart det vankas långfärd. Vid laglig hastighet tog jag mig på en full laddning cirka 25 mil på motorvägen norrut, vilket med Sveriges rådande elbils-infrastruktur får betraktas som något problematiskt; det är inte en självklarhet att en snabbladdare alltid finns nära till hands. Att stänga av värmen i kupén förlängde visserligen räckvidden, men det kändes aldrig som en hållbar lösning i ett vintrigt Norrland. Följderna var en betydligt längre (tidsmässigt) hemresa än väntat, vilket sällan är uppskattat.

Undermålig räckvidd är visserligen inte ett problem som isoleras till just Jaguar, och man bör som elbilsköpare vara förberedd på att drabbas av räckviddsångest. Det är emellertid svårt att rättfärdiga ett köp av Jaguar I-Pace för cirka 1 miljon kronor, givet att dess funktionalitet begränsas till stadskörning. I synnerhet eftersom en SUV av dess storlek till stor del bör vara ämnad för just längre resor så som den jag själv genomförde. Med det sagt är bilen fenomenal, såvida dess tilltänkta användningsområde passar inom ramen för dess begränsningar. För att återkoppla till min tidigare frågeställning: håll er borta, alla Poc-holmare och Årefarsor.