Nya Suzuki Jimny provkörd i Holland
En av de första sakerna jag någonsin skrev handlade om Suzuki Jimny. Inte för Högsta Växeln alltså, utan någonsin; det var i lågstadiet. Sedan dess har jag inte hört så mycket av den, förrän nu. Som många av er säkert känner till har Suzuki gjort en ny Jimny, den fjärde i ordningen. Den kantiga lilla skapelsen är inte utan sitt entusiastfölje, och för att själv bekanta mig med den gav jag mig av till kanalernas rike, Holland, där den fick brottas med alltifrån cyklister till vatten och leriga backar. Jag lämnade den med ett leende på läpparna.
Låt oss inleda med det praktiska. Suzuki Jimny börjar på 189 900 kronor, och för ytterligare 15 000 vardera kan man lägga till automatlåda och det så kallade Inclusive-paketet. Det sistnämnda tvingar bort de tuffa stålfälgarna, men är ändå inte helt fel, eftersom det innebär att bilen utrustas med exempelvis navigation, läderklädd ratt och LED-strålkastare. Även halogenlamporna som ingår i standardutförandet bländar dock av automatiskt, vilket jag gillar i en bil som bokstavligen är gjord för att köra åt skogen. Automatlådan är å andra sidan långt ifrån nödvändig; förbrukningen ligger redan på 7,9 liter per 100 kilometer enligt WLTP-körcykeln, och automaten dricker ytterligare nio deciliter. Dessutom tycker jag att den lite svårarbetade växelspaken i den manuella varianten bidrar till bilens glada karaktär, åtminstone om också jag är på gott humör.
Ute på vägarna är den gladlynta japanen inte den roligaste kompanjonen. Motorn är med sina 102 hästkrafter och 130 newtonmeter inte bara ointressant, utan också oförmögen att hålla ett rimligt tempo när trafiken man ska anpassa sig till är av det hetsigare slaget. Troligtvis är den fyrcylindriga sugmotorn åtminstone ordentligt driftsäker. Den naturliga marschfarten finner jag någonstans mellan 70 och 100 kilometer i timmen. I motorvägsfart, alltså lite högre än 100, hugger vinden tag i den kantiga karossen på ett sätt som är ganska obehagligt i en så här liten bil. Det offroadanpassade chassit gör inte saken bättre, utan tar mig i tanken med till Ryssland och otäcka dashcam-filmade olyckor där bilarna välter och studsar sig och sina resenärer alldeles fördärvade.
I den riktiga obygden är Jimny-chassit däremot sagolikt bra. De stela axlarna gör att hjulen hittar mark även när underlaget är lika ojämnt som rösten hos en pojke i målbrottet. Därefter är det, tack vare LSD fram och bak, en barnlek för bilen att ta sig fram – så länge föraren är envis på gasen. Hill descent control och motlutsassistent bidrar vidare till en angenäm offroadupplevelse.
Att bilen är ringa till sin storlek och erbjuder god sikt är faktiskt inte bara till nytta i stadsmiljö, utan gör även att skog och mark blir mindre avskräckande. Med en passagerare bredvid sig har man tillsammans full koll på vad som finns snett framför den lilla maskinen i de allra oländigaste av terränger, som man också med lätthet kan navigera tack vare smal spårvidd och kort hjulbas.
Efter att ha testat nya Jimny både på och utanför vägen kan jag intyga att Suzuki inte skämtar när de marknadsför den mot skogstokiga bilköpare. Såna som är tokiga i skog alltså. Hur Jimny med sitt karaktäristiska utseende skulle göra sig som reklamskylt på Söder är ingenting mot vad den kan göra i skogen. På den ganska utmanande holländska terrängbanan levererade den utan att tvivla, och med undantag för några leriga gropar som instruktörerna inte vågade leda oss ned i fanns inget där den inte mäktade med. Jag är oerhört imponerad, och övertygad om att Suzuki Jimny är bland det roligaste man kan köpa för runt 200 000 kronor. Vågar jag säga att den är terrängbilarnas Mazda Miata? Ja, jag tror faktiskt det.
Varken den färg eller den grill som bilen på bilderna har ingår i det svenska utbudet, men går att beställa.