Med hjälp av en Suzuki Swift Sport tog jag mig från Uppsala till pressträffen för dess större och långsammare syskon, en uppdaterad version av den Vitara som  lanserades tre år tillbaka. Den stora nyheten är att bilen nu standardutrustas med så många säkerhetssystem att den som tjuvlyssnar på presentationen skulle kunna tro att man pratar om en Volvo. I övrigt bjuds det på en milt uppdaterad exteriör och interiör, utrustningsnivån Inclusive som ersätter den forna S-varianten, och slutligen en trecylindring Boostjet-motor. Drivning på alla fyra är standard.

Designmässigt känner man igen den nya och säkrare bilen på en ny grill, en blå projektorlins i strålkastarna och baklyktor som är rödare än på föregångaren. På insidan har klädseln omdesignats, instrumentbrädan mjukats upp, och trötta högerarmar fått en plats att vila sig på. Inclusive-paketet bjuder därutöver på en ny klocka på instrumentpanelen och ett panoramaglastak (!). Infotainmentsystemet är Suzukis nya, och det är ganska intuitivt. I den bättre  utrustade Inclusive-varianten ingår här även navigation, men det enda som systemet lyckas med bättre än Google Maps på min mobiltelefon är att sitta fast på instrumentpanelen. Budgetera några extraminuter till din resa om du tänkt använda navigatorn till en plats du inte redan sparat ned.

Med tanke på bilens pris kan man förlåta den en hel del, och absolut låta sig imponeras av säkerhetsdetaljerna. Autobromsen känner exempelvis nu igen fotgängare och den adaptiva farthållaren kan starta och stanna vid köbildning (förutsatt att du väljer automatlåda). Dödavinkelnvarnare  har tillkommit, trafikskyltsigenkänning och trötthetsvarnare likaså. Vitara har till och med ett system som varnar för korsande trafik vid backning, exempelvis ur en parkeringsficka, vilket inte är fel när backkameran egentligen inte är mer än en glorifierad parkeringsvarnare i behov av glasögon. Tyvärr fanns inte tid för att testa alla funktioner ordentligt.

Den adaptiva farthållaren är dock bevisligen bra, och det faktum att backkamera finns – även om den inte är min bästa vän – är tacksamt. Det finns också en körlägesväljare med vilken man kan växla mellan fyra olika personligheter. Auto för helt vanlig körning, Snow för grusvägar och snö, Lock för den som fastnat  och Sport för oss på Högsta Växeln. Sportläget ska förbättra gasresponsen, tillåta mer varvande och bättre fördela vridmomentet mellan höger och vänster för ökad kurvtagningsförmåga. Vägegenskaperna är goda i beskedliga hastigheter; bilen håller sig faktiskt fortfarande fast i svängarna även om man höjer hastigheten, och mycket beror på den låga vikten.

Jag ställer mig dock tveksam till sportlägets existens. I avsaknad av aktiv fjädring blir bilen nämligen som en liten åksjukefabrik om man sportar till det på småvägarna. Detta är ett fordon för den som vill ha god framkomlighet och hyfsad komfort i vardagliga sammanhang, och jag ser inget skäl att hymla med det. Utan att vara någon expert på Suzukis kundkrets vågar jag ändå drista mig till att påstå att väldigt få kunder skulle välja bort Vitaran för att den saknar sportläge, om det nu hade varit så väl. Den tråkiga känslan av att jag träffat en bil som genomgår en identitetskris förstärks kanske i ärlighetens namn lite av att jag inte kan låta bli att jämföra den med den faktiskt sportiga och motormässigt identiska Swift Sport. Sanningen är att Vitara ger mycket för pengarna, och för den som inte vill betala för ett mer statusladdat märke är den värd att provköras.

En av redaktionens rookies som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.