Test: Kia Niro

Kia Niro Eco Hybrid
Motor: 1,6-liters, 4:a bensin, 105 hästkrafter + elmotor 43,5 hästkrafter. Systemeffekt: 141 hästkrafter, 265 newtonmeter.
Kraftöverföring: Sexstegad dubbelkopplingslåda, framhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 11,5 sekunder.
Toppfart: 162 km/h
Vikt: 1425 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4360/1540/1810 mm
Pris: 229 200 SEK
(testbil 249 800 SEK)

Ett av de senare tillskotten i hybridträsket heter Kia Niro. Den är på pappret allt vad den moderne bilköparen vill ha. En hybrid, en SUV och en teknikdemonstration vilket torde summera ihop till en vettig bil. Däremot ska man aldrig döma en bok efter dess omslag, så låt oss lägga i Högsta Växeln och se om innehållet motsvarar omslaget.

Direkt när man hoppar in i bilen märker man två saker. Det första är att Kia som märke gjort en hejdundrans klassresa de senaste åren. Det andra att varken inredning eller sittposition kommer att aktivera brevduvan inom dig och köra mot Mantorp. Att den är väl ihopsnickrad kan man lugnt påstå, visserligen innehåller nog ett familjepaket Tupperware mindre plast, men samtidigt känns det inte obehagligt billigt. Displayen vid mätarhusen visar funkiga färger och påminner konstant om hur man ska köra snålare, gissningsvis på PETA:s begäran.

Teknikmässigt har den allt möjligt lull-lull. Allt ifrån ”aktiv” styrning som hjälper dig hålla bilen i rätt fil om du får för dig att sova vid ratten, till autobroms som hindrar föraren från att förbättra utseendet fram med en frontalkrock. Just att den är så pass teknikfylld gillar jag personligen. Radarfarthållare och rattvärme är idag knappast något som får folk att höja på ögonbrynen, men jag uppskattar ändå dessa funktioner, synnerligen i denna prisklass.

Hur är den då att köra? Som en Porsche 911 Turbo S, fast helt tvärtom. Den har en hybridlina till skillnad från en konventionell setup. Just motorn är inte i närheten så snål som vad Kia uppger, samtidigt bryr vi på Högsta Växeln om förbrukning lika mycket som Mona Sahlin bryr sig om betalningen för en Toblerone.

Däremot är fartresurserna viktigare och där lämnar Niron en del övrigt att önska. Missförstå mig inte nu, jag förstår att detta är en relativt tung miljöbil som inte är till för att köra om sporthojar på E4:an med. Att ha tillräckligt med kraft för att motorn inte ska skrika obehagligt vid motorvägsomkörning eller för att utnyttja en lucka anser jag inte vara för mycket begärt. Så länge inte motorn belastas är den relativt tyst och bekväm i sin gång.

Till skillnad från Toyota Prius har Niro en dubbelkopplingslåda. Det torde innebära en väldigt smidig drivlinekultur och sömlösa växlingar. I själva verket visar sig växellådan alldeles för lätt vilja gå ned på typ 1:an vid omkörningar då motorn inte orkar med. Själva växlingarna går inte att klaga på utan snarare vilka växlar den väljer. Tänk dig en kypare som är extremt duktig på att leverera din middag, men som varje gång kommer ut med surströmming när du beställt ostron, ungefär så beter sig växellådan.

Utseendemässigt kan jag inte personligen avgöra vad som är rätt och fel. Jag tycker inte den blev helt lyckad fram, men jag kan samtidigt förstå många som gillar den lite modernt kaxiga estetiken bilen har överlag.

Allt som allt får man på pappret mer än vad man betalar för. En miljö-crossover som passar storstaden och som inte kräver köparen att sälja sin lever på Blocket. Att drivlinan inte är helt hundra förvånar mig inte då Kia har begränsad erfarenhet av hybridbilar. Kontentan är att Kia Niro tilltalar dig som eftersöker det senaste i form av teknik, men det segaste i form av körupplevelse. Som konsumentrådgivare råder jag dig som läser att titta på andra hybridalternativ, exempelvis McLaren P1.