Test: Mercedes-Benz 300 GD – stor charm, små fartresurser

Rutiga tygsäten, fem cylindrar och 88 hästkrafter. Mercedes-Benz 300 GD Cabriolet från 1989 har det mesta som krävs för en trevlig utflykt, förutsatt att man inte har en tid att passa. Vi har provkört bilen vid Östersjöns Riviera och konstaterat att lantbrukskaraktär gör sig förvånansvärt bra i cabrioletformat.

Regnet hänger i luften, vinden blåser från Östersjön och temperaturen lämnar en del att önska, även om det inte syns på Mercedes pressbilder. Vi befinner oss i norra Tyskland, där förutsättningarna för en cabrioletutflykt onekligen hade kunnat vara bättre.

Framför oss står en blå Mercedes-Benz 300 GD från 1989. Den tillhör Mercedes-Benz egen samling och deltog dessutom på The Aurora 2026 i Båstad. Med plåtfälgar, kort hjulbas och rutiga tygsäten är den svår att värja sig mot.

Numera är G-klass ett självklart inslag utanför lyxhotell och på exklusiva shoppinggator, ofta med en motorisering som hade räckt för att driva en mindre färja, likt den V12-bestyckade G 65 som vi tidigare testat. I 300 GD får vi nöja oss med fem cylindrar och 88 hästkrafter.

Det blir ganska snabbt uppenbart att provkörningen kommer att kräva en viss omställning. Framför allt av förväntningarna på acceleration.

G-klass med arbetskläderna på

När G-modellen presenterades 1979 låg fokus på framkomlighet, robust konstruktion och hårt arbete. Utvecklingen skedde tillsammans med Steyr-Daimler-Puch, med såväl yrkesanvändare som privatkunder i åtanke.

Det militära släktskapet är lätt att se. Karossen är upprätt, överhängen korta och reservhjulet sitter på bakdörren. Varje detalj tycks ha ett tydligt syfte, och proportionerna är i mitt tycke närmast perfekta.

Vår bil tillhör den ursprungliga W 460-serien. Årsmodell 1989 innebär att den är ett relativt sent exemplar, byggt samma år som den mer påkostade W 463 presenterades. Där tog resan mot dagens lyxtillvaro ordentlig fart, medan W 460 levde vidare för mer arbetsbetonade uppdrag.

Här känns gummistövlar fortfarande som ett fullt rimligt val av körskor. De rutiga tygsätena är dessutom så rätt att jag har svårt att förstå varför man skulle vilja sitta på något annat.

88 hästkrafter får göra sitt bästa

Under huven arbetar en treliters rak dieselfemma utan överladdning. Motorn heter OM617 och levererar 88 hästkrafter och 172 newtonmeter. Vid introduktionen var 300 GD det starkare dieselalternativet.

Det säger en del om utbudet i övrigt.

Toppfarten anges till omkring 130 km/h. Vanligtvis är en bils maximala hastighet en ganska ointressant uppgift, men här sammanfattar den körupplevelsen förvånansvärt väl. Att nå dit lär kräva både utrymme och övertygelse.

Jag trycker ner gaspedalen och dieselfemman arbetar vidare med ett tydligt knatter. Hastigheten ökar, men det finns gott om tid att följa utvecklingen. Accelerationen påminner om en mindre entusiastisk traktor, och någon turbo som plötsligt kommer till undsättning finns inte.

Den fyrväxlade manuella lådan passar väl in i sammanhanget. Man får engagera sig i körningen, även om arbetsinsatsen inte nödvändigtvis avspeglas i hastighetsmätaren.

Efter en stund slutar jag också att försöka skynda på förloppet. Det finns något behagligt i att låta mekaniken arbeta i sin egen takt. Högerfoten har ändå begränsat inflytande över tidsplanen.

Ironiskt nog var jag sen till min transfer till flygplatsen, just för att körningen tog bra mycket längre än väntat.

En körupplevelse med lantbrukskaraktär

Kupén är påtagligt spartansk, med enkel instrumentering, tydliga reglage och få dekorativa ambitioner utöver rutmönstret i stolarna.

Sittpositionen är hög och den nästan lodräta vindrutan finns nära framför mig. Karossens kantighet märks även från förarplatsen, där det är lätt att få grepp om bilens format. Känslan av att hantera ett arbetsredskap är ständigt närvarande.

Styrningen är ungefär så långt från direkt som det går att komma. Rattrörelserna behöver vara väl tilltagna och diffusheten kring mittläget är påtaglig. Man får snarare föreslå en färdriktning än bestämma den med någon större precision.

Även fjädringen bidrar till lantbrukskaraktären. Bilen gungar, karossen lutar och kurvor avhandlas med fördel utan större ambitioner. Dieselfemman ser lyckligtvis till att ingångshastigheten sällan blir något överhängande problem.

Ljudnivån är ett kapitel för sig. Tygsuffletten har uppenbarligen andra talanger än ljudisolering, och när jag dundrar fram längs landsvägen går tankarna till Top Gears försök att bygga en cabriolet av en Renault Espace.

Med moderna mått är 300 GD helt enkelt rätt kass på landsväg. Den är bullrig, svajig och oprecis, samtidigt som prestandan lämnar åtskilligt att önska.

Ändå sitter jag och trivs.

Det händer tillräckligt mycket redan i 70 km/h. Man hör motorn, känner karossens rörelser och får arbeta bakom ratten. Underhållningsvärdet är förvånansvärt högt i förhållande till hastigheten.

Byggd för att göra ett jobb

Förklaringen till mycket av uppträdandet finns under karossen. Här finns separat ram, stela axlar fram och bak, lågväxel och differentialspärrar. W 460 driver normalt på bakhjulen, med möjlighet att koppla in fyrhjulsdriften när underlaget kräver det.

Vi får aldrig möjlighet att köra bilen i riktig terräng, vilket är synd med tanke på vad den konstruerades för. Något eget omdöme om framkomligheten får därför vänta.

På asfalt märks däremot prioriteringarna hela tiden. Snabba riktningsförändringar och diskreta motorvägsresor stod knappast överst på kravlistan. Det förklarar uppträdandet, även om det förstås inte gör styrningen mer precis.

Det är också något att ha i bakhuvudet om man lockas av en tidig G-klass. Formen är så välbekant att det är lätt att tillskriva bilen modernare egenskaper än den faktiskt har. Bakom ratten känns åldern betydligt mer än vad den syns på utsidan.

Man behöver uppskatta en gammal terrängbil med allt vad det innebär. De rutiga sätena kan inte ensamma kompensera för vägegenskaperna, hur förtjust jag än är i dem. Sätena alltså, inte vägegenskaperna.

Mercedes-Benz 300 GD Cabriolet är förbannat cool

Det fascinerande med G-klass är hur grundformen har överlevt samtidigt som bilens roll har förändrats så dramatiskt. Släktskapet med dagens lyxbilar är omedelbart uppenbart, men bakom ratten i en 300 GD från 1989 känns avståndet desto större.

Den är långsam, högljudd och ganska omständlig att köra. Den som föreställer sig en modern G-klass med charmigare klädsel lär få anledning att tänka om.

Själv faller jag för helheten. Den blå karossen, de rutiga sätena och den envist knattrande dieselfemman passar ihop på ett sätt som gör varje liten förflyttning till en upplevelse. Cabrioletutförandet gör dessutom den annars så nyttoinriktade formen förbannat cool.

Jag kommer på mig själv med att fundera över småvägar en varm sommardag. Gärna med en badplats som slutdestination och resten av eftermiddagen till förfogande.

I norra Tyskland får vi nöja oss med regn och rusk. Trots det vill jag fortsätta köra när det är dags att lämna tillbaka nyckeln.

88 hästkrafter räcker uppenbarligen för att väcka ruskigt mycket habegär.