Volvos udda taxi hade en bom i stället för bälte

En nedfällbar skyddsbygel framför passagerarna, en avskild förarplats och plats för rullstol. Volvos experimenttaxi från 1976 var full av lösningar på taxibranschens vardagsproblem. Den mest uppseendeväckande skulle få resenärerna att sluta slarva med säkerheten.

Att sätta en taxiskylt på taket är den enkla delen. Att bygga en bil för ständiga stopp, långa arbetspass och passagerare med helt olika behov kräver mer eftertanke.

Det var just den uppgiften Volvo tog sig an med sin experimenttaxi, visad 1976. Bakgrunden var ett projekt kring framtidens taxibilar vid Museum of Modern Art i New York.

Resultatet blev en bil där tillgänglighet och förarens arbetsmiljö fick styra konstruktionen. Samma grundtanke gör fortfarande en specialbyggd taxi som Londonmodellen LEVC TX intressant.

Volvos mest minnesvärda lösning fanns dock i baksätet. Där väntade en rejäl, vadderad bygel. Associationen till en åkattraktion ligger närmare till hands än den till en diskret tjänstebil.

Därför ville Volvo ersätta bältet

Bakom bygeln låg ett konkret problem: Volvo ansåg att taxipassagerare var ovilliga att använda vanliga säkerhetsbälten.

Lösningen blev en skyddsbygel som passageraren drog ned framför kroppen. Den var förankrad i karossen och kunde justeras i höjd. När den inte användes fälldes den upp mot taket.

Tanken var att hindra de åkande från att kastas framåt vid en kraftig inbromsning eller kollision. Vadderingen gjorde dessutom att bygeln kunde användas som armstöd.

Det säger något om experimentets ambitionsnivå. Volvo försökte lösa både skyddet och människans benägenhet att strunta i det. En säkerhetslösning som ingen använder har trots allt ett ganska grundläggande problem.

Däremot ska bygeln inte läsas som ett bevis på att Volvo hade hittat något bättre än säkerhetsbältet. Det var en föreslagen lösning i en experimentbil, med ett mycket specifikt användningsområde.

Föraren hade fortfarande ett trepunktsbälte.

Rullstolen fick plats från början

Minst lika intressant var hur Volvo hade tänkt kring insteget.

Experimenttaxin hade framhjulsdrift och ett lågt golv. På höger sida satt en bred, elmanövrerad skjutdörr som föraren styrde. Den öppnade utan att svepa ut över trottoaren.

Baksätets högra del kunde fällas upp för att lämna plats åt en passagerare i rullstol. Till vänster fanns fortfarande utrymme för en medföljande person.

Tillgängligheten var alltså en del av bilens grundkonstruktion. Det är en viktig skillnad mot att först rita färdigt kupén och därefter försöka hitta någonstans att placera en rullstol.

Här fanns också ett tydligt taxiperspektiv. En bil för yrkestrafik måste fungera för fler än den genomsnittliga, obelastade vuxna som bilindustrin gärna tycks ha till hands när dörröppningar ritas.

Föraren fick en egen arbetsplats

Passagerarna och föraren satt åtskilda. Avskiljningen var dessutom betydligt mer ambitiös än en vanlig mellanvägg: konstruktionen beskrevs med skottsäkert glas och pansarstål.

Förarens säkerhet handlade därmed även om vad som kunde inträffa under ett arbetspass, utöver själva trafiken.

Kupén hade också skrivbord med läslampa, värdefack och kylskåp. Det är en utrustningslista som säger mer om långa skift än om broschyrernas vanliga jakt på sportighet.

Att behandla förarplatsen som en arbetsplats känns självklart. Ändå blir skillnaden tydlig när hela bilen byggs runt uppgiften, i stället för att taxiföraren får anpassa sig till en vanlig personbil.

Sexcylindrig diesel och automat

Under skalet fanns en sexcylindrig dieselmotor och automatlåda. Motorn drev framhjulen, en del av den ovanliga tekniska helhet som gjorde experimenttaxin så annorlunda.

Volvo hade redan lång erfarenhet av taximarknaden. De första särskilda taximodellerna lanserades 1930, och senare blev bland annat 144 en del av märkets taxihistoria.

Experimentet från 1976 tog däremot ett större grepp om uppgiften. Här fick passagerarutrymme, insteg och arbetsmiljö bestämma hur bilen skulle utformas.

Någon serietillverkning blev det aldrig

Experimenttaxin var ett underlag för fortsatt utveckling, inte en färdig produkt som väntade på beställningar från åkerierna.

Volvos historia innehåller gott om sådana sidospår. Konceptbilen Tundra, ritad av Marcello Gandini, är ett annat exempel på hur långt idéerna kunde röra sig från märkets vanliga modellprogram.

Taxins stora förtjänst var att den tog yrkets särskilda krav på allvar. Passagerarna skulle kunna komma in. Föraren skulle kunna arbeta. Säkerheten skulle fungera även när människorna inte gjorde som konstruktörerna önskade.

Skyddsbygeln är detaljen man minns. Omtanken om hela taxiresan gör bilen värd att återvända till.