Test: BMW iX 50 genom Alperna

BMW iX 50 xDrive (2022)
Motor: Elmotor på respektive axel, 523 hästkrafter, 765 newtonmeter
Kraftöverföring: 1-stegad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration: 0–100 km/h: 4,6 sekunder
Toppfart: 200 km/h
Elektrisk räckvidd: 630 km
Vikt: 2 585 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4953/1695/2230 mm
Pris: Från 1 081 000 SEK
(testbil cirka 1 500 000 SEK)

Läs vår recension av BMW iX här.

Att elbilens frammarsch fortsatt kommer att öka i blixtrande fart de kommande åren är ett faktum. Det råder ingen tvekan om att den är en del av morgondagens transportlösningar. Trots detta finns det tillfällen då även den mest rutinerade elbilsägaren börjar svettas. 15 minusgrader, slingrande serpentinvägar, vinterdäck och inga snabbladdare på kartan. Under vinterhalvåret flockar elbilarna till skidorterna varför vi valde att bege oss till Alperna för att se vad det var frågan om. Låt oss lägga i Högsta Växeln och åka skidor i sällskap av BMW iX 50.

Rent konceptuellt är en eldriven suv något av en paradox. Det borde vara nästintill kriminellt att ratta en fem meter lång och 2,5 ton tung bil för att hämta upp en kasse avokado, tofu och andra bristande försök till att signalera sin miljömedvetenhet. Energislöseriet är enormt utifrån vad bilar används till 95 procent av tiden. Men i vissa fall, som detta, måste jag acceptera att skidor inte får plats i en Honda E. 

Jag välkomnas av en grådaskig dag i München. Det är dock sekundärt när man står med en fläckfri ny kärra med ett lätt sagt vågat designspråk framför sig. Exteriören har jag kluvna tankar om men interiören imponerar. Något jag nästan skulle vilja kalla en tysk tolkning av skandinavisk minimalism, ett rent av trevligt ställe att befinna sig, särskilt på en roadtrip mot mer kuperade delar av vår kontinent.

Jag ställer kursen mot Innsbruck på Google Maps och tampas sedan de följande 20 minuterna med att upprepa att jag verkligen vill ta den 40 minuter långsammare vägen till Innsbruck. Google verkar inte förstå konceptet av att ta den natursköna rutten.

Innan jag börjar snirkla mig upp längs pittoreska alpvägar erbjöd en sektion obegränsad autobahn chansen att låta BMW iX 50 sträcka på benen. Stabiliteten imponerar när mätaren kryper över till 201 kilometer i timmen. Jag måste nog kontakta BMW, det är inte särskilt tyskt att låta mig köra 201 när det tydligt står att den är begränsad till 200. Samtidigt lägger jag märke till ett varningsmärke som blänger på mig från mittkonsolen. Det varnar för att vinterdäcken enbart är godkända upp till 210 knyck. Ett litet skratt pyser ur mig i min ensamhet.

Det var därefter dags att svänga av autobahn för att bege sig upp mot bergen. Den tidigare kampen mot Google Maps gav snabbt frukt. Vyerna och vägarna svek mig inte. För första gången på länge hade jag en fantastisk serpentinväg framför mig utan ett överväldigande behov av att pressa bilen till dess gräns. Elbilens tysta natur och iX 50 om något absurt tysta drivlina hade en lugnande effekt som lät en luta sig tillbaka och njuta av annat än däckskrik. 

Väl framme i Innsbruck hade jag gjort mig av med 50 procent laddning på 21 mil. Något som skulle kunna ses som en underprestation, men med tanke på mitt tidigare toppfartstest och en till och från tung högerfot var det fullt acceptabelt. Med återstående 50 procent beräknades jag kunna ta mig ytterligare 25 mil. Med lite mer medveten körning hade jag alltså kunnat ta mig 50 mil på ett fulladdat batteri, jämfört med den officiella räckvidden på 63 mil.

Två skiddagar senare var det dags att bege sig på jakt efter puder. Jag var inte längre ensam, utan nu skulle jag plus två till med respektive skidutrustning få plats i bilen. Trots iX 50 rediga storlek är bagageutrymmet inte överdrivet imponerade. Vi skulle inte fått plats med en handske till om vi försökt. Innan avfärd från Innsbruck insåg jag att jag stod inför resans första ångestmoment, det var dags att ladda.

Själva laddningen är i sig inget orosmoment. Att få en av alla hundratals värdelösa appar att sätta igång en stackars laddstolpe, det dock, det drömmer jag mardrömmar om. Innan jag hann realisera mardrömmen så hittade jag ett laddkort i handskfacket. Ett laddkort från BMW som fungerar i princip överallt. BMW är inte ensamma om att erbjuda ett sådant kort, men jag applåderar att det existerar och det är ett måste för de som vill köra långt i sin elbil utan att få damp.

Efter ett relativt snabbt laddstopp begicks det och när dagen led mot sitt slut så fann vi oss i Zillertal med goda utsikter för nysnö. Problemet var att vi bara hade 15 procent laddning kvar, vilket skulle räcka för att ta sig till skidbacken nästkommande dag, men dessvärre inte tillbaka.

Varje morgon värmde iX 50 upp sig fantastiskt snabbt jämfört med dess stackars fossilslukande motparter, men den här morgonen behöll vi ytterkläderna på. Varenda procent skulle sparas för värsta tänkbara fall – inga lediga laddstolpar vid backen. Väl framme med ångesten i högvarv, fann vi att alla fyra laddstolpar var lediga. Tydligen kör ingen elbil i Alperna. Efter en dag med fantastisk skidåkning återvände vi till en bil med 80 procent batteri. Vi stannade i två dagar till och följde samma rutin. Det kändes för lätt, elbil ska väl vara jobbigt

Sista kvällen i Zillertal öppnade sig skyarna och bjöd på 30 centimeter nysnö. Detta innebar såklart att jag var tvungen att köra elbil med sladd. Men till min stora besvikelse gick det inte att stänga av alla säkerhetssystem, vilket gjorde det nästintill omöjligt att få till någon vidare njutbar snökörning. Elmotorernas blixtsnabba respons möjliggör framfart uppför de brantaste och isigaste backarna. Men en BMW som man inte kan sladda, kan man verkligen kalla det en BMW?

Gårkvällens besvikelse var som bortblåst väl på väg tillbaka mot München. Jag var solbränd, utmattad och hade en förstörd rygg efter något vågad skidåkning, något som iX knäpptysta kupé och uppvärmda massagestolar kunde lindra. Misstolka inte denna positivitet som förvåning, det är snarare lättnad.

En BMW för 1,5 miljoner ska vara bra, el eller inte. Det faktum att fler och fler tillverkare lyckas göra riktigt bra elbilar är en lättnad, än finns det hopp om bilens morgondag, ett ämne som inte ska tas lätthjärtat. Elbilens miljöpåverkan sett ur ett livscykelperspektiv är inte nödvändigtvis lika oskyldig som det politiska kriget mot fossila bränslen kan få det att framstå. Under hemfärden blev däremot en av elbilens styrkor oundvikligt uppenbar.

Med Zillertal bakom oss på väg ner mot de lägre belägna dalarna möttes vi av en allt mer tilltagande blå dimma. Väl nere vid motorvägen i riktning mot München var tillvaron rent av motbjudande. Temperaturskillnader tvingade ner utsläpp, framför allt från bilar, ner i dalen. 

Att min intention inte var att avsluta detta reportage med någon slags predikan för elbilar tror jag att jag gjort alla medvetna om. Faktum är dock att även om man skulle se elbilar som jämlikt problematiska som dess dinosaurieslukande föräldrar kommer fortfarande elbilen ut på topp. Elbilar lyckas med att förbättra livskvalitén, förflytta utsläpp bort från stadskärnor och naturområden till mer kontrollerbara förhållanden. Elbilar får till och med ligister som mig själv att njuta av utsikten istället för att leka Petter Solberg. 

Att köra elbil i Alperna är inget att oroa sig över, snarare tvärtom, bläng på de som inte gör det.