Test: Dacia Sandero

Dacia Sandero (2021)
Motor: 1,0-liters, 3-cylindrig, bensin, 90 hästkrafter, 160 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 11,7 sekunder
Toppfart: 178 km/h
Vikt: 1 052 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4088/1758/1490 mm
Pris: 120 900 SEK
(testbil cirka 135 000 SEK)

Dacia Sandero har länge varit den billigaste bilen på den europeiska kontinenten. Faktum är att den kan fås för dryga 88 000 kronor i hemlandet Rumänien men då i ett utförande som hade fått självaste Ove Sundberg att tappa hakan. I det svenska grundutförandet kostar Sandero nästan 50 procent mer vilket förblir ruggigt billigt när man inser att det är sprillans ny bil det är tal om, inklusive nybilsgarantier och hela köret. Men det finns en skillnad på att vara sparsam och dumsnål. Är Dacia Sandero något att ha eller är det värt att öppna plånboken lite till? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Dacia Sandero.

Utseendemässigt är det egentligen inget som talar om för omvärlden att man kör runt i Europas billigaste bil, möjligtvis med undantag av Dacia-emblemet. Designmässigt tycker jag att Dacia har lyckats väl och designspråket kan bäst beskrivas som enkelt och funktionellt.

Det är på insidan där man snabbt får sig ett hum om varför en sprillans ny Dacia Sandero inte kostar mer än en lägenhet i Damaskus. Sparsmakat är bara förnamnet och man får snabbt känslan av att rumänerna verkligen har sparat in på bokstavligt talat varenda komponent.

Infotainmentsystemet ser ut att ha inspirerats av en Playstation 1, kvalitetskänslan är i paritet med en äggkartong och de manuellt justerbara backspeglarna samt avsaknaden av sminkspeglar talar alla sitt tydliga språk. Allt förblir dock funktionellt och den spartanska enkelhet som genomsyrar kupén har sin charm.

Att förvänta sig ens en gnutta lyx är lika verklighetsfrånvänt som att ta in på vandrarhem och förvänta sig samma service som på Four Seasons i Mumbai. Med tanke på Sanderos prislapp är det svårt att ställa särskilt höga krav, något som egentligen gör en mer tillfreds; ju dyrare bil, desto högre krav ställer man.

Vår testbil var utrustad med en sexväxlad manuell låda, framhjulsdrift och hela 90 hästkrafter. Kopplingen är lika stum som en mimare och växellådan kan lätt förväxlas med en skål gröt. Komfortmässigt är stolarna inte de mest ergonomiska men man kan ändock tillbringa ett antal timmar bakom ratten utan större bekymmer. Baksätet är godkänt. I övrigt känns Sandero väldigt mjuk men dessvärre är bilen lika välisolerad som en tom läskburk.

De flesta av Sanderos tillkortakommanden kan mer eller mindre avfärdas med en hänvisning till prislappen. Bilens största problematik rör egentligen säkerhetsaspekten. En av Dacias högsta chefer har explicit uttryckt att säkerhet inte är något märket bryr sig om. Konsekvensen av detta är att bilen har blott två stjärnor i Euro-NCAP vilket inte är särskilt betryggande, en konsekvens av att modellen exempelvis saknar autobroms.

Europas billigaste bil presterar precis som man förväntar sig av Europas billigaste bil. Dacia Sandero känns billig men inte alltid på ett sätt som skriker snål även om det i mångt och mycket definierar bilens aura. Att köra är den tämligen körglad och ärlig i sina intentioner även om vägljudet är lite väl påtagligt.

Men för priset är det mer en fråga om att demokratisera tillgången av bil, något den tveklöst lyckas med. Jag hade personligen inte haft något emot att köra en Dacia och nya Sandero är bättre än föregångaren på alla sätt och vis. Rent krass behöver man inte mer än så här. Less is more var det va?