Caterham 170R provkörd

Caterham 170R (2022)
Motor: 0,66-liters, 3:a, 85 hästkrafter, 116 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-växlad manuell växellåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 6,9 sekunder
Toppfart: 160 km/h
Vikt: 440 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 3180/1470/1090 mm
Pris: 502 300 SEK

Dagens sportbilar är objektivt sett bättre än någonsin tidigare, men kan samtidigt ofta kritiseras för att inte leverera samma nöje som sina föregångare. De är för stora, för tunga, och för dyra att äga. Då de sörplar i sig en hisnande mängd bensin, och är så kliniskt kompetenta att de måste framföras i en hiskelig fart för att vara riktigt underhållande, rimmar de också dåligt med vårt allt mer medvetna samhälle.

Det finns emellertid ett fåtal märken som i körglädjens tecken envist biter sig fast vid gamla, minimalistiska koncept. Ett av dessa är Caterham, som fortfarande bygger vidare på den grundidé som Lotus lanserade med sin Seven år 1957. Vi begav oss ut i Upplandsskogarna för att provköra märkets nya minsting 170R. 

Foto: Andreas Bergman

Märkets lättaste bil någonsin

Att syna de tekniska specifikationerna för Caterham 170R kräver en viss grad av mental omkalibrering om man är van vid moderna sportvagnar. Bilen är designad för att klassa in i det japanska Kei-reglementet, och motorn är därför en kompakt turbotrea från Suzuki med en volym på bara 660 cc – eller 0,66 liter på konventionellt bilspråk.

Effekten ligger på 85 hästar vilket idag framstår som försvinnande lite, men då 170R är märkets lättaste bil någonsin med en vikt på smått ofattbara 440 kilo behövs det egentligen inte mer pulver.

0-100-sprinten avverkas på 6,9 sekunder och toppfarten ligger på 160 blås, så det är förvisso inte något fartmonster vi har att göra med, men den är definitivt snabb nog för att vara rolig.

Fördelarna med den låga vikten är också fler än att man inte behöver en stor motor. Det gynnar också bränsleförbrukningen, och man kommer undan med små nätta bromsar, däck och fjädringskomponenter, som både är billiga att ersätta och inte slits lika snabbt som på en tyngre bil.

Att man har lyckats uppnå en så oerhört låg vikt är ett resultat av att bilen i grunden främst är ämnad för bankörning, och därmed är i stort sett helt befriad från all komfort- och säkerhetsutrustning.

När andra tillverkare ska bygga en lätt bil slänger de på lite kolfiberdetaljer och plockar bort AC:n och MMI-systemet, men här finns det inte ens dörrar eller vindruta. Kupévärmare är inte heller standard, men finns som tillval.

Foto: Andreas Bergman

Ett nöje reserverat för den smärte och smidige

Det första man slås av när man ser 170R för första gången är hur otroligt liten den är. Andra Caterham-modeller erbjuder både längre hjulbas och bredare kaross, men i denna märkets minsting är det långt ifrån garanterat att man får plats. En person i sällskapet kunde inte komma ner i de tighta kolfiberstolarna, och jag själv fick ta av mig skorna för att kunna sköta pedalerna. 

Men mödan med att att tråckla sig ner bakom den borttagbara ratten är snabbt glömd när man ger sig ut på vägen. Att sitta lågt och blicka ut över den långa motorhuven och se hur framhjulen rör sig genom kurvorna och över guppen är en speciell känsla.

Eftersom man sitter helt i det öppna, och så nära marken att man kan nudda asfalten med handen, är också fartkänslan enorm, och de kompakta dimensionerna gör bilen oerhört lättplacerad även på trånga småvägar. Detta är således en bil som man kan ha roligt med på allmän väg utan att färdas i helt antisociala hastigheter. 

Man slås också snabbt av den oerhörda direktheten i alla kontroller. Den superkorta växelspaken måste bara röras några få centimeter mellan växlarna, och man märker knappt att man vrider på den lilla nätta ratten i kurvorna.

Bromsarna saknar servo och kräver således en stadig fot på pedalen, men är oerhört effektiva och lättmodulerade. Dessutom är känslan genom kontrollerna närmast telepatisk. Bilen gör exakt vad man vill, man känner precis allt som händer under hjulen, och helheten är en analog, gammaldags och väldigt tillfredsställande körupplevelse.

Den lilla responsiva turbomotorn är lekfull och bidrar med en modern touch, med mycket vrid i mellanregistret och härligt turbokvitter när man släpper på gasen.  

Mer komfort finns att tillgå

Att köra en bil utan framruta eller värmare en kall kväll i slutet av maj har självklart sina avigsidor, och efter en dryg timme bakom ratten kändes det som att min panna var på väg att gå i upplösning till följd av frostskador.

Men i övrigt är komforten faktiskt inte så katastrofal som man kan tro. Sätena är förvisso knepiga att komma på plats i, och med fyrpunktsbältena spända är det svårt att sträcka eller vända på sig, men både sitt- och fjädringskomforten är ändå ganska god. 

Vill man ändå ha en mer komfortabel, vägorienterad upplevelse kan man istället beställa sin 170 i S-version. Man går då bland annat miste om diffbromsen och de sportiga stolarna, men får i gengäld svarta lädersäten med vanliga trepunktsbälten, vindruta och till och med dörrar och sufflett. Man sparar då även runt 20 000 kronor jämfört med R-modellen.  

Oväntat relevant i dagens samhälle

Nya Caterham 170R är i grund och botten en ren prestandaleksak för bankörning och soliga landsvägseskapader, och kommer aldrig att vara en riktig konkurrent till moderna sportbilar. De senare bjuder allt som oftast på en oerhört bred palett av färdigheter, och är snudd på lika kompetenta i förorten som på racingbanan.

I många fall används emellertid dessa mångsysslare som just rena prestandaleksaker, och frågan är varför man då ska kånka runt på en massa tung, bränsleslukande och fördyrande lyxutrustning. Caterham 170R är förvisso inte billig i inköp med ett pris runt halvmiljonen, men för den som ställer körkänslan i första rummet är den ändå ett intressant alternativ. Konceptet är 65 år gammalt, men kanske mer relevant nu än någonsin tidigare.