Test: Hyundai i30 Kombi genom sju länder

Hyundai i30 Kombi (2017)
Motor: 1,4-liters, 4-cylindrig bensin, 140 hästkrafter, 242 newtonmeter.
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 9,2 sekunder.
Toppfart: 208 km/h
Vikt: 1450 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4585/1475/1795 mm
Pris: 204 900 SEK (testbil 239 900 SEK)

Hyundai är ett kolossalt stort bilmärke. Det säljs bilar som om de vore platta Ikea-paket runt om i världen men i Sverige ser situationen dock lite annorlunda ut. Vi får inte ta del av de mest populära modellerna som Sonata och Elantra utan får nöja oss med småbilar, kombis och några suvar. Lyckligtvis har svenskar generellt sett en förkärlek till en av dessa typer, nämligen kombis. Nu har märket släppt just en sådan som ska kunna lasta som ett containerfartyg, eller ja, i alla fall mer än en Volvo V90. Modellen heter Hyundai i30 Kombi och ska vara ett verktyg i vardagen men även passa utmärkt på semester. Detta valde vi att grundligt utforska och lade därför (bokstavligen) i Högsta Växeln och begav oss ut på en typisk bilsemester mot varmare breddgrader med Italien som slutmål.

Vi påbörjade resan genom Sverige. På motorvägen märktes det snabbt att den manuella lådans sjätte växel medförde ett relativt högt varvtal, men ljudet i kupén blev aldrig så påträngande som jag trodde att det skulle bli. Jag kopplade in mobilen och kunde direkt styra musiken med Apple CarPlay samtidigt som navigationen i den relativt lågupplösta displayen guidade mig mot det första stoppet, Hamburg. När jag närmade mig Skåne stod jag inför valet att ta båten direkt över till kontinenten eller broarna genom Danmark.

Eftersom jag inte har något emot att sitta en längre tid bakom ratten föll valet snabbt på broar framför färjor. Resan började med att försöka stuva in alla resväskor som stod uppradade utanför huset. Det rörde sig om ett led av väskor som hade fått vilken förbipasserande människa som helst att tro att en flytt var på gång. Stuvningsprocessen visade sig dock flyta på smidigare än tänkt och halva min familjs ägodelar svaldes enkelt av i30 Kombi som om det vore småfisk för en blåval.

Danmark består mestadels av motorvägar med en hastighetsbegränsning på 130 km/h. Dock är de flesta danskar bilister lika sega som ett par felaktigt vallade längdskidor vilket gav känslan av att varje bil jag körde förbi var en EPA-traktor. Förutom tröga bilister har Danmark även långa, raka motorvägssträckor vilket gav mig tillfälle att pröva Hyundais filhållningsassistans. Det är ett hjälpmedel som håller bilen innanför linjerna och som tillåter föraren att släppa ratten i några sekunder. Systemet fungerade bättre än väntat och trots att det inte är lika sofistikerat som Volvos eller Teslas självkörning gick det att lita på utan att riskera några dikeskörningar eller krockar med bilar i närliggande filer.

Snart var vi inne i Tyskland och här var det raka motsatsen till trafikflödet i Danmark. Det är väl känt att tyskarna är strikta och disciplinerade, och det avspeglas även på Autobahn. Tack vare de regler som finns kan många sträckor förgyllas med en vit skylt med fem diagonala sträck, också känt som hastighetsbegränsning upphör – fri fart. Den är varje fartälskares dröm att få syn på och för mig ett ypperligt tillfälle att få pröva på i30 Kombis prestanda. Bilens uppgivna topphastighet är 208 kilometer i timmen men enligt mätaren tog det stopp vid 215.

Det kändes inte som att köra in i en vägg av sockervadd som det kan göra när toppfarten är elektroniskt begränsad, utan det var vad motorn faktiskt klarade av. Som tidigare nämnt var varvtalet med högsta växeln ilagd relativt högt. Detta hjälpte dock snarare komforten på motorväg eftersom jag slapp växla ner varje gång någon flyttade sig ur vägen och det blev fri sikt framåt. Accelerationen i hög hastighet gick alltså inte som en kanonkula men jag kunde hänga med högfartståget i vänsterfilen trots mina, i sammanhanget, ynka 140 hästkrafter under huven.

Efter lite vila fortsatte färden genom Österrike. Väl över gränsen till Italien tog jag sikte på slutmålet Grado som ligger i norra delen av landet. En av mina medpassagerare föreslog att åka en kortare sträcka på 35 mil som innefattade lite mindre vägar. Detta var ett förslag som motstridigt accepterades av mig och övriga passagerare som hade planerat den snabbare motorvägssträckan som är 50 mil lång.

Den kortare vägen bestod, för den aningen åksjuke, av fem timmars illamående och för den som gillar kurviga vägar (jag), av en timmes rolig körning som snart övergick i fyra timmars illamående. Jag är helt säker på att vi råkade hitta Italiens kurvigaste väg och att vi har sett bergskedjan Dolomiterna från fler vinklar än vad man träffar på under en geometrikurs på universitetet.

Detta var dock ett perfekt tillfälle att noggrant testa i30 Kombis väghållning. Styrningen är direkt men helt utan känsla. Stötdämparna är mjuka vilket var behagligt under resans övriga kilometrar men som inte bidrog till någon särskilt upprätt färd genom de oändligt många 180-graders-kurvorna. Bergsvägarna medförde även ett evigt växlande med den manuella lådan som lyckligtvis är av det exaktare slaget. Den är inte lika bra som den som sitter i Honda CR-V men det är absolut inte som att röra runt i en österrikisk gulaschsoppa.

Efter några långa timmar kom vi äntligen ut på motorvägen igen. Här fick jag smaka på italienarnas hetsiga körstil. När man tittar i backspegeln så kan man tro att bakomvarande bil har krokat fast sig själv på dragkroken, säkerhetsavstånd verkar vara ett ord som inte existerar i det italienska språket. Om man vill hänga med i stadstrafik, och motorväg, och på alla andra vägar för den delen, gäller det att hålla gasen klistrad mot golvet så mycket det går och växla som om man vore Stig Blomqvist. Under de körförhållandena märks turbolagget av markant, vilket innebär att det tar någon sekund innan bilen rör sig när man stampat gasen i botten.

Efter att ha kommit in i staden Grado och konstaterat att det finns fler Fiat-modeller per kvadratkilometer i Italien än det finns granar i Sverige var det dags att parkera bilen utanför hotellet. De hade reserverat en parkering som var ungefär lika stor som en bilnyckel. Efter en lång process med många ratt-vridningar och ett ihärdigt användande av backkameran och alla tillgängliga sensorer stod bilen till slut parkerad med ett hårstrås marginal till allt runt om kring.

Fakta om resan:
Avverkad sträcka – 5700 kilometer
Medelförbrukning – 7,6 L/100KM

Efter några dagar i solen var det dags att vända hemåt igen men denna gång genom Schweiz och Frankrike. När man har passerat den Schweiziska gränsen kommer det som på beställning en uppsjö av intressanta bilar. Det syns nästan bara till premium-märken och de flesta bilar har den största möjliga motorn under huven. I30 Kombi smälter knappast in bland premiumbilarna med sin neutrala design, men jag skulle ändå vilja kalla den attraktiv, nästan iallafall. Bakdelen och den lite sportigt sluttande taklinjen påminner starkt om Mercedes C-klass kombi, i positiv bemärkelse.

Återlämnandet av bilen var smärtfritt. Jag hade inte knutit några känslomässiga band till Hyundai i30 Kombi under resans gång, den är nämligen ingen bil som väcker känslor. Den överraskade mig inte på något sätt, men den fallerade heller inte på någon punkt. Hyundai i30 Kombi har visat sig vara den perfekta bilen för vardagen och semestern, om man är motsatsen till kräsen. Den gör precis vad man förväntar sig och den gör det bra, men inget mer än det.