Test: Aston Martin DB11

Aston Martin DB11 V12
Motor: 5,2-liters, V12 bensin, 600 hästkrafter, 700 newtonmeter
Kraftöverföring: Åttastegad automatlåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 3,9 sekunder
Toppfart: 322 km/h
Vikt: 1770 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4739/1279/1940 mm
Pris: Ca 1 900 000 SEK
(Testbil ca 2 600 000 SEK)

Jag har en dröm. En dröm om en kontinentalkryssare som är lika hemma på Autobahn som på Stelvio-passet, om en bil som är lika fantastisk att köra som den är vacker att titta på, om en interiör med mer läder än en tysk gayklubb. Jag har en dröm om en stor V12:a med mer hästkrafter än vad som någonsin kan tänkas ”nödvändigt”, om varenda kottes blick av avund, om komfort som möjliggör oförskämt långa körsträckor i ett enda svep. Kunde jag någonsin föreställa mig att denna dröm kunde bli verklighet? Nej, men det är den. Låt oss därför lägga i Högsta Växeln och recensera Aston Martin DB11.

Den första gången jag såg en bild på DB11:an kunde jag inte hjälpa att tänka att den inte såg lika bra ut som dess företrädare DB9. Sedan såg jag den i verkligheten och fick en hjärnskakning när jag föll pladask. Enbart utseendet säljer bilen eftersom den är så obeskrivligt vacker, snygg och elegant. Aston Martin har byggt några av historiens vackraste bilar och jag är övertygad om att DB11:an kommer att höra hemma på den listan inom ett par decennier.

Silhuetten är makalös, proportionerna perfekta och minsta lilla exteriöra detalj tjänar ett syfte utöver att diskret förgylla bilens utseende. När vi hämtade nycklarna var vi fullt medvetna om att vi bara hade ett dygn att tillbringa med den, men trots detta stod vi minst en halvtimme och dreglade som August Glupsk utanför Willy Wonkas chokladfabrik. Jag skulle nästa vara beredd att köra de 160 milen från Stockholm till Frankfurt bara för att få en skymt av en Aston Martin DB11. Tittandes genom ett brevinkast. Bärandes glasögon med fel styrka. Med ögoninflammation.

På insidan av bilen återfinns samma elegans. Det är läder och trä överallt, och då menar jag verkligen överallt. Aston Martin har till och med valt att lägga läder på läder och på så vis åstadkomma brogue i samma stil som på ett par eleganta, engelska skor. Ser det bra ut? Oh ja! Så länge du har tillräckligt mycket smak för att inte specificera gult och ljusbrunt läder samtidigt, då ser interiören lika snitsig ut som Jim Carreys frisyr i Dum & dummare. Aston ger alltså sina kunder möjligheten att i princip välja vilka färger de vill på både in- och utsidan. Tur då att enbart folk med klass kör Aston Martin.

Allt är dock inte frid och fröjd i bilen. Touchknapparna på instrumentpanelen är idiotiska och infotainmentsystemet samt blinkersspaken är från Mercedes. Allt fungerar perfekt, till skillnad från tidigare Aston-system som ska ha vara lika smidiga att använda som det är att köra en amerikansk bil från 50-talet genom Gamla stan. Å ena sidan är detta en perfekt kombination av tysk elektronik och brittisk elektronik, å andra sidan är Mercedes system småkrångligt att använda.

Jag föreställer mig att en köpare av en Aston Martin tenderar att vara mer intresserad av utseende än prestanda och vägegenskaper, men DB11 är ändå utomordentligt kapabel. Under huven sitter en 5,2-liters V12:a med dubbla turbos och 600 hästkrafter. Kraften är enorm och inledningsvis snudd på chockerande. Efter att tryckt plattan i mattan för första gången satt det ett orubbligt leende på mina läppar.

Eftersom DB11 är bakhjulsdriven är den livligare än en pubertal miniterrier vid hård acceleration från stillastående, särskilt när väglaget är så vått att det lika gärna skulle kunna röra sig om en fryst sjö. Lyckligtvis är antisladdsystem så fantastiskt kompetenta nuförtiden att det faktiskt inte är något problem med så mycket hästkrafter i kombination med bakhjulsdrift.

Växellådan är en åtta-stegad automatisk historia som utför sitt arbete alldeles ypperligt väl, och styrningen är förvånansvärt kommunikativ. Vad gäller körlägen finns det tre stycken; GT som är komfortläget, Sport som egentligen är helt onödigt, och Sport+ som är det läge som vi (föga förvånande) hade aktiverat under hela vår tid med bilen. På slingriga bergsvägar är DB11:an oerhört följsam och flink, trots att den inte på något sätt är en varken liten eller lätt bil. Dock dricker V12:an bensin i samma takt som jag skulle samla på mig fartböter om jag själv ägde en Aston Martin, men vem bryr sig egentligen om det?

I mina ögon är en av DB11:ans närmaste konkurrenter Bentley Continental GT W12 eftersom de båda är GT-bilar av rang som lätt avverkar München till Monte Carlo utan att ens behöva blinka. Dessutom har de båda prislappar som är saftigare än en övermogen ananas. För mig är valet självklart, den sobert eleganta och diskreta mannen kan inte köra något annat än den ultimata drömbilen, något som kommunicerar till omvärlden att ägaren har så mycket stil och klass att dennes ansikte förtjänar att pryda varenda upplaga av Vogue. Den bilen kan bara vara Aston Martin DB11, och jag måste bara ha en. Gud hjälpe mig och min snart sargade privatekonomi.