Del 2: Volvo XC90 genom Sydafrika

Stort tack till Ljud & Bildmedia som lånade ut en kamera samt utrustning till resan!

Del 1 går att läsa här.

Dagen efter styrdes skutan mot Jeffreys Bay, en behagligare tur på endast 48 mil och som inte innehöll afrikansk savann. Även om man kör 1000 kilometer i ett svep kommer man fram med en känsla av ro och välbefinnande – komforten är skyhög och XC90:n är trevligare att vistas i än på kungens födelsedagskalas. Jeffreys Bay är tydligen ett mecka för surfare och även Volvo XC90:ar, visade det sig. Under våra två dagar där såg jag hela tio stycken andra XC90, varav noll bemötte mitt frenetiska vinkande med ens en gnutta uppmärksamhet.

Det finns alltså ingen koppling Volvo-förare sinsemellan vilket det förvisso inte finns i Sverige heller; en XC90 i Sydafrika känns dock aningen mer speciell. Det fanns även andra dyra fordon – bortser man från alla terrängmodiferade Toyota Landcruiser:s och dylikt kryllade det av tyska slädar. När det då kom till den hierarki som råder bland lyxbilar, kände jag mig aldrig underminerad, något som XC90:ns skandinaviska utseende bör ta beröm för.

Det som Volvo XC90 lyckas förvånansvärt väl med är att vara ärlig. Till skillnad från många av sina tyska konkurrenter låtsas den inte var något den inte är. XC90:n känner till att den inte är skolans gymnarkoman, istället är den eleven som satte sig till ro och pluggade till läkare.  Det innebär att den lägger sin energi på en liten mängd saker vilket i sin tur leder till att Volvon gör det man förväntar sig av den otroligt väl. Den vet om att den är en sjusitsig stadsjeep vars primära syfte är att agera transportmedel för en familj utan preventivmedel. Att den dessutom gör färden till något hemtrevligt är bara en fördel.

Sedan var det vidare mot vår slutdestination, Kapstaden, som gällde. På vägen tillbringade vi några nätter i Stellenbosch, där det fullständigt kryllar av svenskar som uppskattade XC90:n, ett bevis på att Volvo har gjort ett bra jobb. Från Stellenbosch åkte vi även till en annan känd vinstad, närmare bestämt Franschhoek. Vid Franschhoek finner man det berömda Franschhoekpasset som tveklöst skulle passa in i Alperna. För att undvika alla miljarder cyklister som inte har insett det fantastiska med bil var det revelj vid 03:30 – fotografering och en idyllisk morgontur stod på agendan.

Från Stellenbosch till Franschhoek är det cirka fyra mils bilkörning förbi vingårdar samt Franschhoeks bilmuseum som vi besökte i fjol. Vid foten av Franschhoekpasset aktiverade jag bilens dynamiska läge. Det gör att XC90:n sänker sig med ett antal centimeter vilket får det att se ut som att ett dyrt verkstadsbesök står på tur. Efter att ha fått inblick i hur Volvo försöker lugna ner föräldrar som har fått för sig att all körglädje bortprioriteras så fort man har fått avkommor försatte jag bilen i komfortläget igen. Efter att fotograferingen hade avklarats och bilderna skickats till samtliga bilfototävlingar, var det dags att glida tillbaka till Stellenbosch – tidiga morgonturer är inte särskilt jobbiga i den rullande kiropraktorn som Volvon är.

När färden dagen därpå gick vidare mot Kapstaden var det Cape Point och Godahoppsudden som stod på agendan. Vägarna i det området har de flesta av er troligtvis sett i reklamfilmer – otaliga bilreklamer har nämligen spelats in på just vägarna längs vattnet. Har du någonsin varit på semester i Sydafrika har du nästan garanterat också kört där. Det är absolut en av världens mest pittoreska vägar, något en fullsmockad XC90 tog sig an med mod men som den rent dynamiskt inte trivdes särskilt väl med.

Volvo XC90 är precis det man skulle förvänta sig av en stereotypisk svensk, Den är proper, charmig, trivs ute i naturen och gillar att hålla sig för sig själv. Jag står dock fast vid att D5-motorn med sina 235 hästkrafter saknar det schvung som man skulle önska från ett sjusitsigt arkitektmuseum och uppriktigt sagt hade en sexcylindrig motor inte varit malplacerad. Även om jag är ung och mottaglig för intryck, tycker jag att vi måste värna om tiden vi har kvar med de större motorerna, inte tvärtom.

Det faktum att jag är 20 år gammal och gillar fart kanske har något med det hela att göra också. Trots det kan jag med handen på hjärtat säga att när jag i framtiden har bestämt mig för att bilda familj kommer jag garanterat att slänga ett öga på Volvo; sympatiskt nog drog dock dieselfyran mindre bränsle än en dammsugare under de 400 milen bakom ratten. Jag hade dock valt T6:an om det hade varit mina egna pengar.

När man lever tillsammans med en bil under sådana förhållandevis extrema omständigheter och sådan intensitet märker man helt andra saker än om man kör runt i den under en vecka som vi brukar göra med bilar vi testar. Volvo XC90 är verkligen en bil man trivs i, det fanns aldrig något tillfälle då jag tänkte att jag hade gjort fel val. För att konkretisera är den en bil som är lätt att älska men som samtidigt innebär en del tillkortakommanden. Vissa är befogade som exempelvis det faktum att de allra flesta anser att en Volvo som kostar flera hundra tusen kronor över halvmiljonen är ett humoristiskt påhitt. Andra är dock obefogade som att Volvo insisterar med sina mikroskopiska motorer, något vi anmärkt i samtliga recensioner av nya generationen Volvo-bilar.

Sydafrika är ett helt enastående land som erbjuder minsta lika mycket mångfald som bilkörningen i Europa. Jag skulle gå så långt som att säga att det är det perfekta landet för ditt livs bästa roadtrip. Att svenskar flockas dit är knappast något underligt. Att jag dessutom inte tröttnade på XC90:n efter närmare 100 timmar bakom ratten på sådan kort tid säger dessutom en hel del. Volvo XC90 genom Sydafrika – livets resa i en bil för livet.