Nostalgitripp med Mini – världens mest omtyckta bilmärke?
Vissa bilmärken har tvättäkta anhängare. Ett av dessa är Mini, vars mest hängivna kunder snarare kan beskrivas som en sekt med ratten som altare. För att förstå vad som gör märket så speciellt tog jag mig till södra England för en resa genom både dåtid och framtid, bland klassiska och nya Mini-bilar, en familj med racingblod och ett myllrande event på Goodwood Motor Circuit.
Jag lade i Högsta Växeln och gjorde en rejäl djupdykning.
Foto: Mini
Hela modellutbudet på plats
Mini hade packat ihop hela sitt modellutbud och slagit läger i Alfriston, ett par timmar söder om London. I dag består portföljen av klassiska Cooper, både som bensinbil och elbil, tillsammans med suven Countryman och nya Aceman.
Jag inleder helgen bakom ratten på en femdörrars bensindriven Cooper, vilket snabbt visar sig vara rätt val på de sydengelska vägarna som är ungefär lika breda som en häst. Trots att allt känns modernt är det tydligt hur mycket av originalets själ som lever kvar.
Det är just det som visar sig vara den röda tråden genom hela helgen och som märkets mest fanatiska klientel uppskattar.
Familjen bakom namnet Cooper
I Alfriston väntar även Michael Cooper, vars efternamn prytt Minis mest prestandastinna modeller. Hans far John Cooper grundade Cooper Car Company 1947, ett namn som förändrade motorsporten för alltid.
Pappa John låg bakom den första Formel 1-bilen med mittmotor, Cooper T51, vilket fick självaste Enzo Ferrari att fälla orden att en häst ska dra en bil, inte knuffa.
Två år senare hade Ferrari själv bytt filosofi. Hemma hos familjen Cooper träffar jag också sonen Charlie, racingförare och Mini-ambassadör.
För familjen är Mini mer än ett bilmärke, det är en livsstil och ett arv. Bokstavligt talat: nuförtiden pryder både beteckningen Cooper och John Cooper Works många moderna Mini-bilar.
Från folkbil till ikon
När originalet lanserades 1959 var det en småbil skapad som svar på en bränslekris men den skulle snart bli en ikon. Mini Cooper S från 1963 visade att liten kunde slå stor både på gata och bana.
Många hävdar att det rör sig om världens första “hot hatch”, innan ens första Volkswagen Golf GTI kom till världen.
Med det sagt är tidig Mini Cooper inte per definition en halvkombi varför definitionen inte fungerar lika bra på svenska.
1964 vann Mini Monte Carlo-rallyt och etablerade sig som världens kanske mest älskade entusiastbilar. Bland kända Mini-ägare hittar man namn som Enzo Ferrari, Rowan Atkinson, Henry Fords mamma och James Hunt.
Efter ett par ägarbyten och decennier av kultstatus rullade den sista klassiska Minin av bandet år 2000. BMW tog över och lanserade sin tolkning 2001, ett år efter John Coopers bortgång. Han hann dock själv godkänna den moderna versionen.
Två år senare föddes varumärket John Cooper Works, först som trimavdelning för sportigare avgassystem och kompressorer och senare som märkets mest prestandafyllda modeller.
Sedan dess har GP1, GP2 och GP3 blivit samlarobjekt och JCW-emblemet sitter numera på allt från optikpaket till fullfjädrade banbilar.
Mini med fokus på nostalgi
När jag får chansen att köra en klassisk Mini Cooper från 1974 inser jag snabbt var allt började. Ägaren Robert sitter bredvid så det är lite smått nervöst för undertecknad. Sittpositionen är märklig, ratten sitter snett och växlarna kräver bestämd hand men bilen är levande på ett sätt som moderna bilar sällan är.
Motorn levererar blygsamma 60 hästkrafter men vikten på 490 kilo gör att bilen känns explosiv. De små hjulen sitter långt ut i hörnen och ger en gokartlik känsla. Den vill köras hårt, hela tiden. Det är lätt att förstå varför generationer av förare blivit förälskade.
När jag senare sätter mig i en ny elektrisk Cooper SE känns det som en tidsresa. Trots all teknik och komfort finns en tydlig länk till originalet, ett hjul i varje hörn, rapp styrning och lättfotad balans.
Skillnaden är att tystnaden nu ersätter motorns frasande men själen är densamma. Jag styr mot Englands sydkust, över böljande ängar och slingriga vägar och inser hur konsekvent Mini varit i sin filosofi.
Minis at Goodwood
Nästa dag väntar en Cooper S i brittiskt racinggrönt, 204 hästkrafter och åttastegad automat. Målet är Goodwood Motor Circuit där välgörenhetseventet Minis at Goodwood äger rum.
Träffen grundades 2019 och samlar omkring 140 bilar av alla generationer. Gemenskapen är enorm. Deltagarna kör navigationsrundor, manövreringsprov och paradvarv på den legendariska banan. Intäkterna går till organisationen Buttle UK som hjälper barn i svåra situationer.
”Gemenskapen är det bästa”, säger Jon, en av arrangörerna, med ett leende som aldrig tar slut. Under paradvarven samsas klassiska Cooper S med eldrivna SE-modeller och stämningen är allt annat än elitistisk.
Till skillnad från många andra märkesklubbar råder här en genuin nyfikenhet på de nya modellerna.
– BMW har faktiskt förvaltat märket väl, konstaterar en äldre brittisk gentleman när vi pratar i depån. Hans ord ekar i huvudet på vägen hem, oftast får man i stället höra uttryck som “det var bättre förr”.
Mini har ett arv som lever vidare
Mini har lyckats med något som få märken klarar, att elektrifiera och utvecklas utan att förlora sin själ. Den som älskar Mini gör det inte för specifikationerna utan för känslan, det där direkta samspelet mellan förare och maskin.
Från rallysegrare på sextiotalet till eldrivna ikoner på Goodwood 2025, Mini är fortfarande en bil som väcker leenden och som handlar lika mycket om gemenskap som om körglädje.
Visst, den sanslöst exalterande och levande upplevelsen som en tidig Austin Cooper erbjuder är svår att matcha med dagens stränga krav. Men idag vet åtminstone Mini-ägare att deras bil startar varje dag.
Lyssna på när Marcus berättar om sin helg tillsammans med Mini:
Chefredaktör
Marcus Berggren
