Test: Volkswagen Polo G40 Mk2 provkörd – en skojfrisk doldis

Vi har just lämnat 2025 och Volkswagen Polos 50-årsjubileum bakom oss. Festen är dock långt från över då Volkswagens ikoniska GTI-moniker fyller 50 år i år.

I väntan på att få rivstarta den stundande festen passade vi på att lägga i Högsta Växeln på vad som mycket väl kan vara den mest passande modellen för ändamålet: Volkswagen Polo G40 Mk2.

Foto: Morgan Petri

Vad är Volkswagen Polo G40 Mk2?

Den andra generationen Polo gjorde entré 1981 och levde kvar hela vägen fram till 1994. 

På mitten av 80-talet måste det funnits något rejält exalterande i maten som serverades i fabriken i Wolfsburg. Man experimenterade med spiral-kompressorer i Polo och hade siktet inställt på att slå rekordet för medelhastighet över 24 timmar i 1,3-litersklassen.

Det tidigare rekordet var imponerande: 168,63 km/h, men eftersom effekten i Polo nu skrämts upp i 129 hästar (att jämföra med ordinarie 75), kunde den lilla halvkombin snitta hisnande 208 blås i ett helt dygn.

En limiterad utgåva av den ovannämnda rekordkrossande prototypen lanserades som produktionsbil samma månad, då med 115 hästar tack vare samma kompressor. Vi snackar alltså effektsiffror (per liter) som mäter sig mot dagens turbospisar. Skillnaden är att vikten på dryga 800 kilogram är betydligt mycket lättare än dagens motsvarigheter.

Den fick namnet GT G40 och var en stor succé. När 90-talet hade anlänt byggde man en icke-limiterad utgåva av den prestandastinna versionen och gjorde sig av med GT i modellbeteckningen. Kvar blev Volkswagen Polo G40 Mk2

Ett skolexempel i den heta halvkombin

Vid det här laget är bilen knappt igenkännbar bredvid originalet från 1981.

Den stortrivs däremot i sällskap av den uppsjö av tårtkartonger med eld i baken som 90-talet erbjöd. Den främsta konkurrenten var den mycket välrenommerade fransosen Peugeot 205 GTI.

Jämfört med den ordinarie folkvagnen har man alltså skrämt upp motorn i 113 hästar (med katalysator) samt installerat sänkningsfjädrar, ventilerade frambromsar, BBS-fälgar klädda i bredare gummi och givetvis röda detaljer runt om. 

På insidan möts man av sportstolar klädda i ett Le Mans-rutigt tyg, en läderklädd treekrad sportratt och en hastighetsmätare som sträcker sig hela vägen upp till 240 km/h. Bilen toppade emellertid ‘bara’ 196 km/h.

Fokus ligger med andra ord helt och hållet på körupplevelsen. Ingen prålighet eller dekaltrim. Står det G40 i grillen och på bakluckan betyder det något.

Bakom ratten på Volkswagen Polo G40 Mk2

Till skillnad från sin föregångare, Volkswagen Polo Mk1, är hela upplevelsen oerhört tillmötesgående. Det känns inte längre som en regelrätt klassiker.

Harmonin som genomsyrar hela bilen är en helt annan. Taktiliteten i såväl knappar som pedaler och ratt är som en skänk från ovan i dagens bilklimat.

Att vi har att göra med Volkswagen Classics välvårdade exemplar är sannolikt en bidragande faktor, men just precis hur tajt bilen känns överträffar all förväntan.

Kopplingen är behagligt viktad och växellägena distinkta. Bromspedalen är något mjuk, men det är inga problem att få stopp på kalaset.

Pelle i botten möts av en omedelbar och påtaglig acceleration, även från låga varv. Det är givetvis en utmärkande egenskap av den kompressormatade raka fyran under huven.

Tiden från stillastående till 100 km/h, favoritsiffran hos effekstinna elbilar, känns lika irrelevant som dragvikten på en F1-kärra. Volkswagen Polo G40 Mk2 känns alltid pigg och gör sig bäst på små slingriga landsvägar där den återigen överträffar förväntan i termer av hur underhållande den är bakom ratten.

Nåväl, den slog ju ändå fartrekord också, så en tur upp på Autobahn är i sin ordning. Det är ingen konst att ta sig upp över den svenska nationella hastighetsgränsen.

Den avskräcks inte i det minsta av högre hastigheter. Spårstabilitet och feedback i drivor agerar hejarklack när hastighetsmätaren klättrar mot topphastigheten. 180 blås? Nemas problemas.

Ett kvitto på ett briljant recept

Volkswagen Polo G40 Mk2 är något av en bortglömd doldis i skuggan av Volkswagens rika GTI-historia. Samtidigt är den en frisk fläkt i öknen som är dagens själlösa, tunga och filtrerade prestandabilar. 

Den heta halvkombin tycks tappa fäste för varje ny modell som introduceras. 

Somliga lever kvar och är fantastiska. Honda Civic Type R kommer till minnet. Ja, för att inte nämna Volkswagen själva som håller fanan högt med sina GTI-produkter.

Det hela låter lite bakåtsträvande och undertecknad menar inte på något sätt att dagens bruksbilar är sämre än på 90-talet. När det kommer till engagerande körupplevelser däremot, gjorde man det helt enkelt bättre förr.

Volkswagen själva har fått lära sig den hårda vägen och återgår till sina rötter i användarvänlighet och taktilitet i stundande ID. Polo. 

Framtiden för den engagerande och samtidigt pragmatiska halvkombin är oviss, men att GTI-firandet innefattar lanseringen av lovande ID. Polo GTI är ett minst sagt gott tecken.