Test: Mini Aceman provkörd – ett konfunderat ess i Minis rockärm

Mini Aceman är den senaste modellen i ledet som ämnar att elektrifiera Minis portfolio. Det rör sig om en kompakt crossover som ämnar att brygga gapet mellan eldrivna Cooper och Countryman.

Mini menar emellertid att Aceman, precis som Cooper, ska fylla funktionen av en andrabil i hushållet.

Samtidigt skvallrar prislappen om att man vill differentiera sig från andra kompakta elbilar genom att ta klivet upp till premiumsegmentet.

Vi lade i Högsta Växeln och begav oss till andra sidan Öresundsbron för en provkörning.

Foto: Mini

Aceman – en helt ny modell

Helt nya Aceman, som inte bör förväxlas med gamla Paceman, kan ses som den eldrivna motsvarigheten till den gamla 5-dörrars-Minin.

Det innebär att den förblir rejält kompakt men har, till skillnad från eldrivna Cooper, ett par bakdörrar.

Mini Aceman mäter dryga fyra meter på längden och är således i samma storleksklass som exempelvis Peugeot e-208. Den är därmed större än Renault 5 och mindre än Volvo EX30.

Mini Cooper på tillväxthormoner

Under det förvuxna skalet återfinns dock samma plattform som i Cooper.

Det innebär att drivlinorna samt allt vad drivlinor och laddning heter är detsamma som för lillasyskonet.

Mini Aceman kommer även i samma tre utföranden som Cooper: Instegsmodellen Aceman E, den något kryddade Aceman SE och toppmodellen JCW Aceman E.

Räckvidden är i paritet med vad som förväntas i segmentet; varianten med längst räckvidd, Aceman SE, kommer strax över 40 mil på en laddning.

Ladda gör man inte i raketfart då instegsmodellen toppar 70 kW och de andra 95. Det är med andra ord en bil man med fördel laddar hemma.

Mini Aceman är mellanbarnet

Mini Aceman siktar på premiumsegmentet, men med en filosofi som skiljer sig från exempelvis Volvo EX30.

Nej, här är det inte avskalat och introvert. Mini sätter sannerligen design och individualitet i första rummet.

Cooper fick runda småbarnsformer, Countryman fick kantiga vuxenformer och Aceman blev en blandning av sina syskons distinkta stilar.

Resultatet är inte särskilt smickrande och Aceman framstår som en tonåring vars stilistiska upptäcktsfärd precis har börjat.

Nåväl. Det undgår ingen att det rör sig om just en Mini, vilket får anses vara godkänt, men inte mycket mer än så.

Blunda, men inte bakom ratten

Som tur är tillbringas majoriteten av tiden på insidan av bilen; en plats där Mini Aceman, precis som sina syskon, bjuder på en mästerlig interiör.

Fysiska knappar, tillbakablickande vippbrytare och ett vettigt infotainmentsystem säkerställer att den taktila och tillmötesgående upplevelsen är i behåll.

Samtidigt har man lyckats designa en kupé som både spelar på Minis arv och som är oerhört progressiv när det kommer till utformning och ytskikt.

Materialvalen är spännande och nytänkande samtidigt som de känns gedigna. De olika mönster och ljusprojiceringar som finns att tillgå kan dessutom ge upphov till många olika framtoningar.

Glöm bara inte att välja till en head-up-display vilket inte är standard i alla modeller.

Baksätet är dimensionerat för att rymma kompakta människor under en kortare tid.Tre personer i baksätet är optimistiskt oavsett storleksordning. 

Lastkajen baktill rymmer 300 liter, vilket förvisso är 90 liter mer än Cooper, men fortfarande tajt för en småbarnsfamilj med allt sitt pick och pack.

Ett rymligare lifestyle-alternativ i samma storleksklass är Jeep Avenger, som faktiskt rymmer fyra vuxna plus packning.

Mini Aceman är en förväxt gokart

Ett annat attribut av oerhörd vikt när det kommer till Minis kärror är hur de upplevs bakom ratten.

Den gamla hundkojan hade väghållning i paritet med en gokart, något som man försökt bibehålla i de nya modellerna.

Produktchefen för Mini Aceman menar samtidigt på att mer krut har lagts på komforten än i Cooper.

Andra kompakta elbilar

Test: Renault 5 provkörd – årets mest efterlängtade elbil

Test: Peugeot e-208 provkörd – för dyr för att lyckas

Test: Alfa Romeo Junior provkörd – äkta italiensk körglädje på el

Provkörningen ägde rum bakom ratten på Mini Aceman SE, det vill säga den med det stora batteriet och något kryddstarka motorn.

Det krävs inte många meter för att konstatera hur trevlig och lättkörd Mini Aceman är. Gaskalibrering, bromskänsla, regenerering och styrning känns ordentligt genomarbetat.

Det krävs inte heller många ojämnheter i vägen för att inse hur hård Mini Aceman är. Efter flera timmars körning blir det rejält påfrestande, även på fina danska vägar.

Å andra sidan får det Aceman att trivas på en slät och kurvig landsväg. Genom böjarna förblir Aceman förvånansvärt neutral för att sedan ivrigt dras ut ur kurvorna av den starka motorn på framaxeln. 

JCW-varianten skulle tveklöst kännas som lite av en het halvkombi.

På det stora hela är upplevelsen raffinerad, även i motorvägshastigheter.

Vem är Mini Aceman egentligen till för?

För att vara en så pass konventionell modell är det förvånansvärt svårt att sätta fingret på Mini Aceman, och vem den är till för. Det är en andrabil som försöker åstadkomma lite väl mycket på samma gång.

Personen som är ute efter en eldriven designklassiker av mindre snitt tar sig med fördel en titt på den stiligare Renault 5 eller Minis egna klassiker Cooper. 

Det skall alltså till att just bakdörrar står högt upp på listan över kriterier för att Aceman skall bli relevant. Samtidigt är baksätet och lastutrymmet inte något att skriva hem om, och att den ‘platsar’ fem är ett tämligen svagt argument.

Den sportiga och hårda framtoningen är inte en prioritet hos äldre köpare och priset är samtidigt inte särskilt ungdomligt, även om den upplevs som mest premium i sin klass.

Skulle jag varit på jakt efter en liten andrabil hade jag valt att gå ner en storlek och lägga mellanskillnaden på att uppgradera drivlinan, eller varför inte utnyttja de många individualiseringsmedel som Mini och Renault erbjuder. Standardutrustningen är nämligen ganska basal.

Familj och vänner i plural får vid det udda tillfälle de skjutsas runt i ens sekundärkärra tillika småbil, knöla in sig i baksätet och vara tacksamma för skjutsen!