Test: Mini John Cooper Works

Mini John Cooper Works
Motor: 2.0-liters turboladdad bensinfyra, 231 hk, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 6.1 sekunder
Toppfart: 246 km/h
Längd: 3874mm
Pris: 286 000 SEK (Testbil cirka 398 400 SEK)

Det finns nog inget bilmärke som är så omtyckt som Mini. Även om det numera är BMW:s försök till att locka till sig yngre konsumenter har det lyckats bibehålla den image original-hundkojan lyckades gestalta. Vi har kört John Cooper Works-versionen som är den legendariske racerförarens (John Cooper) hypotetiska tolkning av en snabb Mini. Det är alltså inget mindre än den snabbaste Minin någonsin. Men frågan är om BMW har lyckats med Mini JCW? Är den så fantastisk som man förväntar sig? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Mini John Cooper Works.(JCW).

De som kan urskilja bilar utöver kulör ser ögonblickligen att det är en snabb bil det handlar om när det kommer till JCW. Både framtill och baktill är det påtagliga designelementet som är där för att ge en aning om vad som gömmer sig under huven – ett exempel är luftintagen fram som är så kolossala att de inte fick plats med dimljus. Den ser inte enbart sportig ut utan när man tankar bilen får man komplimanger som ”vilken gullig bil” och ”gud vad söt” blandat med ”vilken fräckis” och så vidare. Utseendet är inte särskilt angripande vilket definitivt bidrar till personlighetsfaktorn. Utöver det gör de olika färgkombinationerna att bilen ser mer livad ut än exempelvis BMW M135i. I det stora hela är utseendet fantastiskt och på något vis blir det mer en accessoar och en livsstilskomponent i kontrast till enbart ett fordon.

Som väntat är interiören helt ljuvlig – vi hade navigation på bilen vi lånade vilket är samma system som används i BMW-bilarna: det bästa på marknaden enligt mig. Allt kändes extremt högkvalitativt och a-stolparna är placerade på så vis att rutan blir konkav vilket ger intrycket av att man sitter i en cockpit. Mer därtill är knapparna likadana som de man finner i flygplan. Fortsättningsvis sitter man extremt nära marken – allt detta bidrar till fartsensationen samt ger föraren ökat självförtroende. När det kommer till mer praktiska aspekter är bagageutrymmet i samma storleksklass som  en myras ryggsäck och vill man sitta bak bör man ha samma dimensioner som en Barbie-docka. Bensintanken är endast på 44 liter vilket resulterar i att man blir en frekvent besökare av landets bensinmackar om man kör bilen som den bör köras. Inte nog med det utan att färdas i Mini JCW är som att släpas nedför trappor. Det är som en diamant och varje gång jag kliver ut ur JCW fortsätter jag att vibrera som jordbävningen i San Francisco år 1906.

Plattan i mattan är filosofin man bör ta sig till när man kör Mini John Cooper Works. Även om 0 till 100 på 6.1 sekunder är hiskeligt snabbt är det inte så att man tappar hakan och känslan av kontroll finns alltid kvar. När man kör en Golf R eller en M135i gäller det att tillämpa ett sakralt tankesätt för att hålla sig i skinnet men i JCW:en är prestandan sjutton gånger mer tillgänglig. Huruvida man tolkar det som att man faktiskt kan använda mer av bilen eller om den är för lättkörd är upp till var och en att avgöra. Personligen anser jag att JCW är utmärkt i sitt utförande och prestandan lämpar sig lika väl innanför Stockholms tullar som på landsvägen där möjligheten finns att reinkarneras som just John Cooper i egen hög person. Att köra bilen till max går alldeles utmärkt utan att man tvingas känna sig osäker huruvida däcken kommer att greppa. Ett annat attribut är ljudet – det knastrar, smäller och surrar som om en svärm med arga bålgetingar som har ett gängkrig. Det är mer beroendeframkallande än heroin och det leder ofta till att man  experimenterar med sin egen hörsel. Inte när det kommer till liv eller död nödvändigtvis utan snarare när det kommer till hastighetsrekord på Västerbron.

Att man som bilentusiast vet att man kör runt i en av BMW:s skapelser samtidigt som den mindre pålästa omvärlden ser en klasslös, gullig bil som ingår i nästan allas drömbilsgarage gör Mini John Cooper Works till den perfekta bilen.  Det vill säga om man värnar om sin image lika mycket som Miljöpartiet inte gör. I en BMW hyser de flesta ingen respekt för en Mini eftersom vi är snorvalpar men alla gör alla tummen upp och man känner sig som en jultomte på ett barnhem för föräldralösa.

Rent ut sagt är Mini John Cooper Works en helt utomordentligt jävla bra bil. Man bildar en relation till bilen på samma tid som man gör till en hundvalp och det är en bil man snabbt börjar att älska. Ett konstant leende på läpparna i symbios med ett helt fjärilshus i magen överöser varenda individ som sätter sig bakom ratten. Att en hyfsat välutrustad JCW kostar mer än en OS-redo dressyrhäst är en smäll man får ta. Jag funderar starkt på sätta Minin högst upp på min shoppinglista. Man köper sig inte endast en bil utan en livsstil och främst av allt en älskling. Mini JCW – en dopaminöverdos på fyra hjul.