Del 1: Volvo XC90 genom Sydafrika

Volvo XC90 D5 AWD
Motor: 2-liters, 4-cylindrig, diesel, 235 hästkrafter, 480 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, fyrhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 7,8 sekunder
Toppfart: 220 km/h
Vikt: 2171 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4950/1776/2008 mm
Pris (Sydafrika):
659 382 SEK
(Testbil 754 415 SEK)
Pris (Sverige):
572 000 SEK
(Testbil ca 818 100 SEK)

Stort tack till Ljud & Bildmedia som lånade ut kamera samt utrustning till resan!

Dementi: vi reste till Johannesburg, Sydafrika där vi fick låna en Volvo XC90 D5 av Volvo Sydafrika. Under två veckor korsade vi landet och tillbringade ett flertal dagar på diverse platser längs vägen. Vi lämnade tillbaka bilen i Kapstaden. Följande resereportage utelämnar dessvärre en hel del detaljer men den inledande anekdoten ger en konkret uppfattning om Sydafrika som land, något jag baserar på tre vistelser.

Del 1 av 2.

“Ta med dig passet och körkortet” muttrade polismannen. Jag hade gjort mitt yttersta för att få ner ankomsttiden så mycket som möjligt; effektiv körning kallar vi det för på redaktionen. Om det är något som sydafrikansk byråkrati har lärt mig är det vara tålmodig, ungefär lika tålmodig som man bör vara om man skulle sätta sig ner och vänta på att solen ska implodera. Jag hade kört 101 kilometer i timmen på 60-väg och ja, det kan kategoriseras som ren och skär idioti. Det har dock inte göra med att jag är anarkist men jag tänker inte ödsla er tid på ursäkter. Även om Sydafrika har sanslöst eftergivna trafiklagar så har de trots allt ett rättssystem.

”Det blir rättegång” fortsatte polismannen. Min mun förvandlades, passande nog, till Kalahariöknen. Framför mig såg jag hur mitt resereportage istället förvandlades till en avhandling på den sydafrikanska rättens ärendehandläggning men lyckades hålla masken lika väl som ett pokerproffs. Detta ingick då inte i mina planer för juldagen. ”Vad gör du i Sydafrika med en bil som denna?” frågade han medan han ögnade Volvo XC90:n. Jag förklarade att jag var en tungfotad motorjournalist som gjorde ett resereportage. ”Jaså? Jag vill ju självklart inte förstöra din bild av Sydafrika”. Utan att gå in på några detaljer avslutades det med att jag fick åka därifrån med en otrolig lättnad, en utgift som är svår att dra av på företaget och en polisman som skulle få sig en sannerligen god jul.

Rutten vi hade planerat gick från Johannesburg till Kapstaden via Sydafrikas södra kust. Bilen vi hade valt för vårt ändamål var en Volvo XC90 D5, en bil som för många kanske inte hade varit det självklara valet. Anledningen till att vi valde just en Volvo är för att märket hemma i Sverige fortfarande behöver tampas med Svensson-stämpeln samt förknippas med tvivelaktiga ungdomar på mindre orter runtom i riket. Utöver det har det aldrig varit så många svenskar som reser till Sydafrika som nu – prins Carl-Philip och prinsessan Sofia befann sig i även de i Sydafrika under samma period som Högsta Växeln. Vi vill alltså en gång för alla komma fram till om Volvo de facto är ett realistiskt alternativ till Audi, BMW och Mercedes. Det tog oss 4000 kilometer genom ett land där antalet trafikolyckor får en att tro att Sverige inte ens har bilar med tanke kontrasterna. Låt oss se hur väl Volvo har lyckats genom att lägga i Högsta Växeln och korsa Sydafrika.

Vägen framför mig sträckte sig ända fram till horisonten och jag behövde göra allt i min makt för att inte trycka plattan i mattan. Även om jag hade ett arkitektritat hus till bil kände jag ett enormt sug att testa toppfarten. Problemet med Sydafrika är dock att det finns fartkameror på motorvägen och att polisen specialiserar sig på fartsyndare (som jag förstått det i alla fall). Utöver det har Sydafrikaner lyckats fullända det där med samåkning. Antingen ser man skåpbilar som liknar myrstackar eller så ser man pikkisar – så kallade bakkies – med en hel by på flaket som dividerar alla rådande hastighetsbegränsningar med två.

Det innebär att den sydafrikanska körstilen kan definieras som sporadisk och det gäller att vara på hugget konstant. Att XC90:n är en av världens säkraste bilar bidrar givetvis till att man håller sig lugn. På den första dagen körde vi sträckan Johannesburg – Durban som mer eller mindre är en enda 60 mil raklång nedförsbacke där antingen hastighets- eller bränslerekord kan utövas beroende på humöret. Efter att man efter en stund har vant sig vid att alla kör på fel sida (det är vänstertrafik i Sydafrika) är det bara att sätta sig till ro och låta den halvautonoma farthållaren sköta resten.

Dag två pekade kompassen åtta timmar västerut – 667 kilometer landsvägskörning stod på agendan och det som överraskar mig mest är kvaliteten på Sydafrikas vägnät. Det är inte helt orimligt att förvänta sig att de är i samma skick som vägarna på romartiden. Något man dock kan konstatera illa kvickt är att körbanorna är bland de bästa i hela världen och det gäller alltså även de bortom motorvägen.

Det som gör Volvo XC90 unik är att den sticker ut så mycket, trots att den bara är en stor familjebil. Det är inte på ett vulgärt sätt utan på ett elegant sådant – det är en av få automobiler på marknaden som ser ut att ha designats med passion. Utseendet kombinerat med prislappen i ett land där det kryllar av kåkstäder gör att man kan finna sig i förhållandevis obekväma situationer. Som tur är befinner man sig i en bubbla i XC90:n och det sensationella Bowers & Wilkins-ljudsystemet bidrar till att man är helt avskärmad från omvärlden.

Efter 13 timmars bilkörning som innefattade byar med samma BNP som en lågstadieklass och vägar som hör hemma på omslaget av National Geographic, kom vi äntligen fram till viltreservatet (safarit) där vi skulle tillbringa julhelgen. Det innebar givetvis att vi skulle sätta Volvon på ytterligare ett prov genom att undersöka huruvida man verkligen behöver en Toyota Land Cruiser när man är på safari. Morgonen därpå begav vi oss ut på den afrikanska savannen. Området bestod av grusvägar som hörde hemma på en asteroid och vid mer än ett tillfälle hade vi verklig användning av XC90:ns terrängläge, ett läge som höjer bilen med 4 centimeter. Det visade sig vara en ovärderlig tillgång (om man nu är safari-stammis) och trots att Volvo gav oss strikta order att inte köra i terräng gav oss den afrikanska savannen oss inget val. Utöver det visade sig panoramataket vara utmärkt för att kunna beskåda både giraffer och elefanter.

I åtta timmar irrade vi omkring i jakt på vilda djur. Vi fick se allt ifrån vildsvin till elefanter – precis som någon i en Land Cruiser hade gjort – och dessutom körde vi uppför backar som hörde hemma i Jurassic Park. Ljudet av grenar som sätter klorna i lacken har för evigt etsat in sig i mitt minne. Förvånansvärt nog har XC90:n låsbara differentialer i terrängläget samt hill descent control (en farthållare som bromsar ner en i några enstaka kilometer i timmen för branta backar) och vid flera tillfällen hade vi endast tre hjul i marken. Rent krasst, för de som insisterar med att tvättäkta terrängbilar, kommer man väldigt långt i en stadsbo som nya XC90 ger vibbar av att vara; det ser inte ut som en bil som gillar att kavla upp armarna, men så är tydligen fallet.

Jag skulle givetvis inte gå så långt som att klassa en Volvo XC90 för en terrängbil men den är betydligt mycket mer än bara en stadsjeep. Vi satte den rejält på prov och vid flera tillfällen var vi bombsäkra på att vi skulle behöva ge upp och istället åka Toyota. Om man bortser från det faktum att bilen såg ut som om den hade försökt gå emellan ett lejonslagsmål, lämnade den området stolt spatserande. På så vis kan man argumentera för att Volvo XC90 är alldeles för kapabel eftersom inte en människa i världshistorien kommer att sätta sin SUV för närmare en miljon riksdaler på prov i den afrikanska vildmarken…

Del 2 kan du läsa här.