Marocko-äventyr på Saharas rand – med Mazda CX-60

Mazda är ett bilmärke med smak för äventyr, och bjöd därför in till ett spektakulärt äventyr i Marocko. Det blev 24 timmar bakom ratten av suven Mazda CX-60 på bara två dagar, och en avverkad sträcka på 130 mil.

Foto: Mazda

Det japanska märkets suktande efter äventyr gör sig uttryck i en serie roadtrips som går under samlingsnamnet Mazda Epic Drive.

Platserna för dessa är i regel spektakulära, och sträckorna långa.

Vi har tidigare medverkat på Mazda Epic Drives till både världens farligaste väg i Turkiet och till Nordkap. Nu var det dags att bege sig till Marocko för ännu ett äventyr.

Med Marrakech som startpunkt

Äventyret började i de centrala delarna av den sprudlade storstaden Marrakech, som lockar med spektakulära palats, stimmiga marknader och lyxiga hotell.

Staden bjuder också på ett kaosartat gatuliv med en matchande trafikbild, som vi fick smaka på omgående när vi svängde ut från hotellet.

Hetsigt framförda bilar blandas med entusiastiska tuk tuk-taxis och vårdslösa mopeder – ofta lastade med hela familjer och utan hjälmar i sikte.

Ett ökenliknande landskap

När man når stadens utkanter slås man snabbt av den närmast totala avsaknaden av motorvägar.

I stället är det landsvägar som gäller, som förvisso håller oväntat bra kvalitet med silkeslen asfalt. Men det gäller att se upp för de plötsliga och djupa potthålen.

Lokalbefolkningens körstil kan bäst beskrivas som aggressiv, och attityden mot de rådande trafikreglerna är minst lika avslappnad som inne i Marrakech. 

Mazda varnade också för att fordon på fel sida av vägen – gärna med släckta lysen nattetid – inte hör till ovanligheterna, samt att de många kraftigt överlastade lastbilarna har en förmåga att gå omkull i kurvorna.

Landskapet väster om Atlasbergen är öken-aktigt, med spridda samhällen och mer lummiga partier.

Med Mazda CX-60 i huvudrollen

Bilen i huvudrollen under äventyret var Mazdas suv CX-60, och vi började resan i laddhybrid-versionen med en bensinmotor på 2,5 liter och en elektrisk räckvidd på runt fem mil.

Drivlinan utmärker sig genom att den kan driva på alla fyra hjul oavsett om man kör på el eller på bensin, samt att dragvikten på 2 500 kilo är ovanligt hög för en laddhybrid i denna prisklass.

Bilen fick vid lanseringen en hel del kritik för ryckighet i drivlinan och ett stötigt chassi, men man har nu jobbat med kalibreringen för att åtgärda dessa problem.

Med siktet ställt mot Atlasbergen

Färden gick i rask takt mot Atlasbergen, som är den höga och långsträckta bergskedjan som står som en barriär mot den vidsträckta Saharaöknen.

Efter runt en timme fann vi oss vid bergens fot, och började att leta oss uppåt längs en ringlande bergsväg.

Även här var kvaliteten på asfalten fantastisk, och ett uppiggande inslag var att vi mötte en större grupp äldre, Europa-registrerade sportbilar av märken som Porsche, Mercedes och Jaguar.

Plötsligt tog asfalten slut

Den lyckan var dock kortlivad. Vid det lilla samhället Ouirgane slutade nämligen asfalten plötsligt, och vägen övergick till vad som närmast kan beskrivas som ett dammigt månlandskap.

Vi hade blivit varnade för att risken för punktering av våra lågprofildäck var hög, och blev nu varse varför. Vår hastighet låg oftast under 50 km/h och vi blev omkörda av tutande taxibilar och bussar som rullade på betydligt kraftigare gummi.

Efter närmare en timme på den dammiga och guppiga vägen rullade vi åter igen ut på silkeslen asfalt, som nu snirklade sig allt brantare upp i bergen. När vi nådde toppen av passet var vyerna spektakulära och milsvida. 

Ett stort antal raserade hus och påbörjade nybyggnationer var dock en dyster påminnelse om den förödande jordbävning som drabbade området hårt under förra året.

Med Mazda CX-60 i Sahara

På den andra sidan av bergen möttes vi åter igen av en spikrak tvåfilig väg, som via byar och oaser sträckte sig ut mot kanten av Sahara.

Allt eftersom timmarna gick blev landskapet mer avskalat, och utgjordes snart mest av låga sanddyner. Vid två tillfällen stötte vi på små klungor av dromedarer som stod och filosoferade längs vägkanten.

Så småningom ledde vägen oss tillbaka mot bergen, och dagens sista timmar ägnades åt rask framfart på fantastiska bergsvägar där vi fick tillfälle att sätta bilens dynamiska färdigheter på prov.

Med tomt hybridbatteri och ett högt temop på de kurviga vägarna gjorde bilens vikt sig till känna. Ut ur kurvorna kändes den något slö, samtidigt som chassit kändes lite sävligt genom kurvorna.

Dock ska man komma ihåg att det handlar om en relativt stor suv.

En oas nära Afrikas Hollywood

Efter närmare tolv timmar bakom ratten anlände vi till Ecolodge Ouednoujoum, som ligger i en oas vid slutet av en grusväg nära staden Ouarzazate.

Staden kallas ofta “Afrikas Hollywood”, då kända scener ur många storfilmer har spelats in där genom åren.

Att tillbringa natten i en oas mitt ute i öken är en speciell känsla. Tystnaden är nära total stjärnhimlen svårslagen.

Från laddhybrid till diesel

Nästa dag bytte vi till den dieseldrivna versionen av Mazda CX-60, som har en rak mildhybrid-sexa på 3,3 liter under huven, och gav oss av mot Dadès Gorges.

Detta är ett bergspass med en av de mest visuellt spektakulära vägarna i världen, med otaliga hårnålar som klättrar sig upp för den ena sidan av en smal och djup ravin.

Att området runt Dadès Gorge är populärt hos turister märks tydligt. Vi såg betydligt fler Europa-registrerade bilar, samtidigt som standarden på byggnadsbeståndet var bättre.

Mazda CX-60 på tuffaste vägen i Marocko

Det intrycket ändrades snabbt när vi letade oss högre upp i bergen, och snart hade bebyggelsen övergått i enkla lerhus utan varken el eller rinnande vatten.

Så småningom försvann också asfalten, och vägen övergick till något som inte hade sett främmande ut i en gruva. Väg R704 anses av många äventyrslystna vara den tuffaste vägen i Marocko.

Mazda Epic Drive: Nordkapp

Rolls-Royce Cullinan tar sig an öknen

Test: BMW E28 M5 provkörd i Kalifornien

Vägbanan var inte mycket bredare än bilen, och var full med potthål och vassa stenar. Det var också brant, och räcken för att skydda från de branta stupen lös med sin frånvaro.

Närmare toppen av passet möttes vi plötsligt av flera stora anläggningsmaskiner, då vägen håller på att konverteras till en bred, fin landsväg av det snitt som vi stött på andra håll i landet.

Vid passets topp, på hela 2 910 meters höjd, fanns en parkeringsplats där den entusiastiska italienska delegationen till Mazda-äventyret stod med flertalet punkterade däck.

Högt tempo genom ett klippigt landskap

Vi begav oss raskt över krönet, där vi möttes av den del av vägen som man redan hunnit asfaltera.

Vägen är så ny att det saknas både skyltning och vägmarkeringar. Även trafiken var obefintlig, och den efterföljande timmen höll vi ett högt tempo genom det klippiga landskapet.

Efter några timmar letade vi oss ner i de mer centrala delarna av Béni-Mellal-provinsen, och där förändrades landskapet återigen. Det karga och öde ökenlandskapet byttes mot lummiga dalar fyllda av träd, odlingsmarker och små byar.

Bergsvägen blev också snirkligare, och påminde nu om en klassisk bergsväg i Kalifornien – men med bättre kvalitet på asfalten.

Det som följde var knappt två timmar av aktiv körning där ett noggrant spårval och vänsterfotsbroms var en nödvändighet för att hinna med i svängarna.

Vi slår ett slag för dieseln

Här visade sig dieselversionen av CX-60 också mer flink och körbar än laddhybriden.

Bilen är lite lättare och mer välbalanserad än sitt laddbara syskon, och känns således mer harmonisk genom kurvorna. Styrningen är direkt och fint viktad, och chassit erbjuder en bra kombination av komfort och kontroll över ojämnheterna.

Den stora dieselsexan har också ett bra bottenvrid, jobbar fint ihop med den åttastegade automaten, och ger dessutom ifrån sig ett trevligt läte.

Argumenten för att köpa en stor dieselbil i Sverige blir allt färre, men om man har behovet måste jag säga att Mazda CX-60 kommer bäst till sin rätt med den stora sexan under huven.

Mazda CX-60 – en värdig bil för resan

Till slut kom vi ner till bergens fot, där både bebyggelsen och trafiken blev tätare.

Det som återstod var drygt tre timmar av relativt alldaglig körning genom platt och tätt bebyggt landskap, vilket blev något långrandigt i längden.

Spänningen kom nu från huruvida vi skulle råka illa ut i någon av de lokala förmågornas våghalsiga omkörningar, eller fastna i någon av de frekventa poliskontrollerna.

I skymningen, efter en drygt tolv timmar lång dag bakom ratten, rullade vi åter in i Marrakech och dess stimmiga trafik.

Mazda CX-60 visade sig vara en bra vagn för en resa av dessa väl tilltagna proportioner, och det gäller särskilt dieselversionen som är ett riktigt tilltalande helhetspaket.

Problemen med den ryckiga drivlinan och det stötiga chassit förefaller för det mesta vara åtgärdade, även om det fortfarande går att förvirra växellådan om man verkligen försöker.

Laddhybriden har däremot lite för kort räckvidd på eldrift för att vara ett riktigt alternativ mot mer moderna vagnar.

Ett fantastiskt land för ett bilburet äventyr

När resan var fulländad hade jag tillbringat runt 24 timmar bakom ratten uppdelat över två dagar, och avverkat runt 130 mil på vägar som varierade från gropiga grusstigar till silkeslena landsvägar.

Marocko är ett land som med sin kultur, sitt oerhört varierade landskap och sina stora vidder känns verkligt exotiskt.

Trafikbilden är stundtals hektisk, men kvaliteten på vägarna är förvånansvärt god och håller man sig borta från de allra värsta grusvägarna kan man till och med våga sig dit i en sportbil.

Vilken bil man än väljer lämpar sig landet utan tvekan ypperligt för ett bilburet äventyr.