Video: Östtysk kvalitetskontroll

Så här i vårtider står inte bara ängarna utan även våra landsvägar i blom, då sport- och veteranbilar rullas ut och dammas av för att ännu en säsong pryda våra vägar. En del av dem är förvisso så ordinära att man undrar varför de ens behövde ställas undan, men merparten är ändå trevliga och intressanta inslag i trafikbilden som ofta eggar till vidare efterforskningar – om inte annat bara för att de är så underliga. Förra söndagen, på en landsväg utanför Kalmar, mötte jag en Trabant – en bil som sannerligen platsar i denna kategori. Begåvad med en mörkgrön garagelackering, avkapat tak och en hemmameckad sufflett vars funktion som väderskydd var högst tveksam, var det den första Trabanten jag någonsin sett på svenska vägar. Detta inspirerade till en Google-session.

Under mitt googlande snubblade jag över klippet nedan från kvalitetskontrollsavdelningen på Trabant-fabriken, som visar att det gröna exemplaret jag mötte var vant vid hobbyharvande redan innan det lämnade fabriken. Jag tvivlar på att västtyskarna på 80-talet säkrade passformen av sina grillar med sparkar och ryck, eller att framdörrarna passades in genom att bändas mot välplacerade knän eller träklabbar – placerade direkt mot den sprillans nya lacken. Den enda likheten mellan öst och väst är nog frisyrerna. Det är Tyskland på 80-talet, och hockeyfrillor och mustascher är i full effekt.

Trabanten var ett barn av Östtyskland och var kommunistregimens svar på den västtyska Volkswagen Bubblan – alltså deras egen folkbil. Till skillnad från folkabubblan fanns det dock få alternativ på marknaden och väntelistan var lång – upp emot 15 år. I likhet med bubblan tillverkades dock Trabanten i stort sett oförändrad i en herrans massa år – från slutet av 50-talet till början av 90-talet. Detta betydde att samtidigt som västtyskarna kunde köpa bilar från BMW eller Mercedes med elsäten och toppfarter långt över 200, var östtyskarnas enda alternativ en 50-tals bil med endast 26 hästar.

För att hålla kostnaderna nere tillverkades karrospanelerna i plast, inte armerat med glasfiber som annars är brukligt, utan med bomull – maken till ekologiskt nytänkande hade man väl aldrig sett i väst? I själva verket berodde materialvalet på råvarubrist, och eventuella miljöfördelar kompenserades lätt av tvåtaktsmotorn under huven – en kraftkälla ungefär lika miljövänlig som en östtysk kolgruva.