Del 3: Land Rover Discovery tar sig an södra Afrika

Läs del 2 här.

Tack till Ljud & Bildmedia för lånet av kamera och tillhörande utrustning.

Mer än 24 timmar försenade och med två reservdäck bar det ännu en gång av mot Namibia, men med tanke på att en dag försvann på att köra fram och tillbaka var det istället Solitaire som stod i sikte, cirka 92 mil från Upington. De spikraka motorvägarna hjälpte vår framfart men när det var cirka 30 mil kvar förvandlades den fenomenala asfalten till grusvägar hemmahörande på månen.  Vi fick hålla oss till max 50 kilometer i timmen och varje gång vi blev omkörda av en Toyota med ordentliga däck svor vi.

Det är nämligen så att Land Rover Discovery inte erbjuds med terrängdäck vilket är lite som att bara erbjuda Usain Bolt i högklackat utförande. Urbota korkat. Att en bil av Discoveryns kaliber knappt kan köra på grusväg utan att det går åt skogen är patetiskt. Dock höll de nya däcken resten av resan, något som pekar på att däcken vi hade först var slitna. Trots det var vi tvungna att ställa in ett besök till en offroad-park av rädsla för att vi än en gång skulle bli strandsatta.

Boendet hade en uppfart som bestod av sex kilometer terräng. Än en gång i kolsvart mörker. Efter att ha undvikt zebra-flockar som fiskar i ett akvarium och fyra timmars sömn senare vankades det avfärd mot Namib-öknen och närmare bestämt området Sossusvlei.  Där fanns en av världens högsta sanddynor, Big Daddy, som är hela 325 meter hög. Efter att traskat en bit in i Namiböknen återvände vi till Discovery och beslutade oss istället för att köra in med bilen – här fanns det åtminstone inga grusvägar som kunde sabotera för oss.

Det var här som Discovery visade vad den gick för. Det formidabla fyrhjulsdriftssystemet, den utmärkta växellådan och terrängväljaren gjorde att vi bara behövde gasa och bromsa medan bilen skötte resten. Vi fick åtminstone uppleva en del av vad Land Rover Discovery är kapabel till. Till skillnad från en Toyota Land Cruiser i området körde vi inte fast en enda gång, trots att vi mer eller mindre försökte.

Efter att ha busat i Namiböknen inledde vi vårt andra försök att ta oss till Lüderitz. Taktiken var enkel: ta kortaste vägen till den asfalterade sträckan och trycka plattan i mattan hela vägen fram till den gamla tyska diamantstaden Lüderitz. Sagt och gjort. När vi närmade oss Lüderitz öppnade sig himlen, att vi var nära havet rådde det inget tvivel om, något temperaturen även pekade på. Det som utmärker just Namibia är att vildmarken aldrig verkar ta slut. Utöver det har de inga löjliga terränglagar vilket innebär att man faktiskt kan köra precis dit man vill, något som framkallar en rejäl frihetskänsla.

I Lüderitz hade hotellet vi bokat på inte en aning om att vi skulle bo där. Lyckligtvis hade vi inte betalat och de erbjöd oss istället en plats i deras vandrarhem. Om ni föreställer er att namibiska vandrarhem är allt annat än flådiga har ni helt rätt. Det finns mer lyx i Gulag men det var åtminstone sanslöst billigt och vi fick några timmars sömn innan vi kunde utforska staden i dagsljus. Gatorna kantades av byggnader uppförda under den tyska kolonialismen, vilket innebar att man till synes lika gärna kunde ha befunnit sig i Lüderitz, Tyskland. Det var en mysig liten stad som hade överlevt att diamanterna mer eller mindre hade sinat till skillnad från Kolmanskop, grannstaden som var en spökstad. Det var kusligt men samtidigt fascinerande. Vi kände oss minst sagt som äventyrsresande; utforskare om man ska tro bilen.

Efter besöket i Kolmanskop var det tillbaka till civilisationen som gällde, Sydafrika nästa. Namibia sägs ofta vara ”the gateway to Africa” vilket innebär att amatör-äventyrare som vi också kan ta oss an landet och komma ut segrande (visserligen med lite hjälp av ett visst bilmärke). Vi stannade i ökenstaden Springbok där vi inte snålade på hotellkostnaden, något vi tyckte att vi kunde unna oss efter vår spartanska natt i Lüderitz.

När vi rullade in i Kapstaden dagen därpå slogs jag av hur sanslöst mycket bilar det var överallt, hur mycket liv och kaos det var. Namibia är lika öde som Tjernobyl och jag har aldrig upplevt en sådan lugn plats – den svenska glesbygden framstår som Hultsfred i jämförelse. Att komma iväg från allt vad heter vardag stress och liv var skönare än vad man kan tro. Lugnet på landet får sig en helt ny mening och man får sannerligen perspektiv på tillvaron.

Lyckligtvis passar Land Rover Discovery in på båda platserna och med rätt utrustning sker det utan kompromisser. Den smälter in i välbefolkade Kapstaden samtidigt som den inte alls ser malplacerad ut på ens de mest ödsliga av namibiska grusvägar. Hade bilen haft ett par rejäla däck hade den varit ostoppbar och vi är innerligt besvikna på att den inte hade det. Å andra sidan ger det oss en ursäkt för att göra om allt igen. Namibia är ett helt fantastiskt land och vid ett flertal tillfällen har vi undersökt möjligheten att göra ytterligare resor dit. Om du kan, åk dit. Med ordentliga däck det vill säga. Sydafrika är också helt magiskt men erbjuder en modernare tappning av Afrika, på både gott och ont. Den saken som är biff är att detta är vår mest minnesvärda resa hittills och den kommer bli svår att toppa. Men vi kommer åtminstone att försöka, livet ut.