Test: Kia Soul

Kia Soul 1,6 T-GDI DCT7
Motor: 1,6-liters, fyrcylindrig, bensin, 204 hästkrafter, 265 newtonmeter
Kraftöverföring: Sjustegad dubbelkopplingslåda, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 7,8 sekunder
Toppfart: 200 km/h
Vikt: 1363 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4140/1618/1800 mm
Pris: 224 900 SEK
(Testbil ca 231 400 SEK)

Kia Soul är en märklig bil på flera sätt. Vi har tidigare skrivit om att Kias modeller är tämligen karaktärslösa. Soul är dock en bil som sticker ut med sin form och sina sällsynta detaljer. Med en överkomlig prislapp och ett högt insteg är den populär bland människor som tillbringar sin vardag åt att spela bingo och engagera sig i syföreningar. Testbilen vi har kört har dock 204 hästkrafter, dubbelkopplingslåda och en sportig look. Har Kia lyckats tillverka en bil som passar alla eller blir kombinationen svår att smälta? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Kia Soul.

Modellen Soul har en design som skiljer sig från mängden. Det kan vid första anblick vara svårt att avgöra vilken typ av bil den faktiskt är när den far förbi. Det finns säkerligen någon som har frågat sig själv: är det en fågel? Är det en amatörsnickrad lådbil? Eller är det en Kia Soul? Kia har tveklöst försökt skapa något extra med designen. Det känns som att Nissan Cube har varit en betydande förebild vid framtagningen av formerna. Just designen vann pris år 2014 från Red Dot Design Award för att den var så unik, och det är den onekligen.

Den utstrålar starkare personlighet än Dogge Doggelito samtidigt som den är praktisk nog att frakta hela fem personer och deras packning. Sammanfattningsvis kan man säga att exteriören är rolig, funktionell men på samma gång pinsam. Rolig för att den är annorlunda, funktionell tack vare den enkla formen och pinsam på grund av att den har smyckats med röda detaljer och skinande utblås för att bli mer som en prestandabil som exempelvis Honda Civic Type R, vilket den inte är.

Till skillnad från exteriören är interiören tydligt influerad av övriga Kia-modeller. Det innebär att den är enklare att förstå sig på än en CD-spelare för barn. Stolarna är relativt mjuka men saknar tydligt sidostöd. Därför glider man gärna runt i sätena på samma sätt som ett knäckt ägg gör i stekpannan innan det har hunnit stelna. Kia Soul är en relativt billig bil även med den starkaste motorn och med maximal utrustningsnivå. Det innebär att hela interiören ger ledtrådar om att man sitter i en betydligt dyrare bil. Man får ett stort panoramatak, GPS, rattvärme och stolsvärme bak till en bråkdel av vad det hade kostat att välja liknande utrustning i exempelvis en Audi.

När man väl sätter sig bakom ratten märker man snabbt att Soul ger ifrån sig blandade signaler till föraren. Som tidigare nämnt är stolarna mjuka, men fjädringen är hård. Man vet alltså inte om man ska busköra bilen eller om den är till för att frakta pensionärer med ryggsmärtor. Både styrningen och chassit är förvånansvärt bra med tanke på att bilen delar form med en hopkrympt lätt lastbil. Det finns dock några problem. Ett av dem är att Soul har extremt svårt att få ner kraften i marken.

Fenomenet känns lite som jag tänker mig att resultatet av att stoppa in en V8 i en Mini ONE skulle bli. Det märks att Soul egentligen inte vill hantera den mängden kraft som 1,6-liters motorn producerar, resultatet blir nämligen ett evigt spinnande av framhjulen. När man väl har kommit upp i fart har den dock kraft så att det räcker, ingen annan i trafiken förväntar sig dessutom att bli hastigt omkörd av en Kia Soul. Det andra problemet är att man sitter ovanpå bilen. I exempelvis en BMW 3-serie kan man sjunka ner i stolen lika lågt som börsen föll 2008. I Soul sitter man som om förarstolen var uppbyggd på ett par styltor.

Frågan jag till slut ställer mig är, är en Kia Soul med över 200 hästkrafter något att ha? För vissa kan den säkert vara attraktiv. Den har personlighet samtidigt som paketet är kryddat med en hel del Kia-vett. De som söker sig till en Soul bryr sig med högsta sannolikhet inte om att den har röda exteriördetaljer för att verka sportig eller ett välbalanserat chassi med precis styrning. Men, räcker det inte då med att istället välja versionen med 132 hästkrafter och spara 50 000 kronor? Samma krock blir det om vi vänder och ser det från en gasglad ungdoms perspektiv.

Med tanke på att en yngre människa kan ta sig ur en bil utan att få diskbråck är det högre insteget lika onödigt som att veta att Greklands nationalsång har 158 verser. På samma sätt är den målgruppen inte imponerad av att designen ser ut som den gör och att bilen är beklädd med röda detaljer. Kia Soul är verkligen inte sportig, hur mycket den än försöker vara det. Den ger ifrån sig ett ljud som liknar Leif G.W. Perssons mumlande istället för en brutal V8:a eller fint sjungande V6:a. Den är helt enkelt en märklig bil som ger blandade signaler. Att den sticker ut är en sak som är säker, men vem är egentligen målgruppen? Jag har fortfarande inte listat ut det och frågan är om Kia verkligen har lyckats göra det själva.