Test: Rolls-Royce Spectre Series II provkörd – tre ton livskvalitet

Det finns bilar som gör resan roligare och bilar som får en att önska att den aldrig tar slut. Rolls-Royce Spectre tillhör den senare kategorin. Vi har provkört uppdaterade Series II och Black Badge i Stockholm, där tystnaden och komforten får sällskap av en oväntat underhållande körupplevelse.

Det märkliga med Rolls-Royce Spectre är hur olika upplevelsen är på utsidan och insidan. För omgivningen är det en enorm bil som drar blickarna till sig. Bakom ratten känns uppståndelsen avlägsen.

När dörren stängs försvinner en stor del av världen. Stockholm fortsätter med sitt, men man blir påtagligt mindre engagerad i vad staden har för sig.

Redan när vi körde den första Spectre från Båstad till Stockholm var det svårt att föreställa sig hur en bil skulle kunna göra färden särskilt mycket behagligare.

Series II bygger vidare på samma recept. Vi har lagt i Högsta Växeln och provkörd uppdaterade Rolls-Royce Spectre.

Förkrigspondus på svenska vägar

Det finns något nästan förkrigsmässigt över Spectre. Storleken, tyngden och den rejäla känslan för tankarna till en tid då en riktigt påkostad bil också var ett ansenligt stycke maskineri.

De omkring tre tre ton som bilen väger ger bilen en särskild pondus. Man känner att det finns ordentligt med Rolls-Royce omkring en, och det bidrar till upplevelsen.

Samtidigt är den förvånansvärt lättkörd. Styrningen är lätt och bilen reagerar följsamt på små kommandon. Gas och broms är enkla att dosera, vilket gör det naturligt att köra mjukt redan från början.

Det är en viktig del av lyxen. Föraren behöver inte arbeta för att passagerarna ska få en behaglig resa.

Ordinarie Spectre är dessutom sanslöst bekväm. Fjädringen låter bilen glida fram med ett lugn som gör att lusten att fortsätta köra tilltar.

Körglädje med små medel

Spectre bjuder på stor tillfredsställelse när man hittar flytet. Mjuka styrutslag, små rörelser på gaspedalen och gott om kraft i reserv gör att även en alldaglig väg blir trevlig att färdas längs.

Trycker man till ordentligt händer det desto mer.

Accelerationen är auktoritär. Kraften kommer utan någon brutal inledande knuff, men därefter ökar farten med en beslutsamhet som är svår att värja sig mot.

Det är först när man tittar på hastighetsmätaren som omfattningen av verksamheten blir tydlig.

På krokigare vägar går det också att hålla ett betydligt högre tempo än bilens framtoning antyder. Styrningen är inte särskilt kommunikativ, men bilen reagerar förutsägbart och det är förvånansvärt lätt att hitta ett bra flyt även på krokigare vägar.

Tyngden gör sig påmind, samtidigt som greppet och förutsägbarheten inger förtroende. Spectre uppskattar genomtänkta kommandon och ett jämnt flyt, men låter sig rastas betydligt mer än man först tror.

Sedan sänker man tempot och återgår till att glida fram. Det känns minst lika tillfredsställande.

En egen värld

Tystnaden är svår att göra rättvisa i text. Kupén är så väl avskärmad att man snart börjar betrakta lugnet som normalt. När dörren öppnas påminns man om hur mycket oväsen det finns utanför.

Ljudsystemet är fenomenalt och får utmärkta förutsättningar att briljera. Det här är en bil där man gärna låter en låt spela färdigt innan man kliver ur.

Interiörens relativt återhållsamma skärm och fysiska reglage passar också upplevelsen. Viktiga funktioner är lätta att komma åt, vilket gör att tekniken sällan behöver stå i centrum.

Baksätet fungerar för vuxna, men själv sitter jag helst bakom ratten. Att styra tempot och känna hur bilen svarar är en stor del av behållningen.

Vi har redan avverkat långa sträckor med första Spectre utan bekymmer. Det är lätt att förstå varför man gärna använder den till mer än korta uppvisningsturer.

Black Badge och rätten att synas

Black Badge är Rolls-Royces beteckning för de mer dynamiskt orienterade versionerna av märkets bilar. Prestandan ökar, men framför allt handlar det om en annan attityd och en målgrupp som gärna tar ut svängarna även när bilen står stilla.

När vi växlar mellan ordinarie Spectre och Black Badge är skillnaden bakom ratten mindre än väntat. Båda är oerhört snabba och bekväma, och grundupplevelsen är i stort sett densamma.

För vår del handlar Black Badge mer om attityd och möjligheten att sätta sin egen prägel på bilen. Det var också tydligt när vi testade första Black Badge Spectre.

Med ett expressivt färgval kan framtoningen bli ordentligt nyrik. Det känns avsiktligt. Rolls-Royce vill uppenbarligen välkomna även kunder vars smak inte har formats av generationer på samma herrgård.

Själv dras jag till ordinarie Spectre. Den avspända karaktären passar bilen utmärkt, och något behov av ytterligare kraft uppstår aldrig.

Två detaljer för mycket

Allt är emellertid inte frid och fröjd i Spectre. Det kan framstå som petitesser men en Rolls-Royce är ändå en Rolls-Royce.

Däribland finner man dåligt lårstöd framtill, något som dessutom inte kan justeras. Att motsvarande justering finns i Ghost gör frånvaron svårbegriplig.

Volymvredet har samtidigt en plastig känsla som för tankarna närmare Ikea än Goodwood. När omgivningen är så påkostad blir en sådan detalj särskilt tydlig, inte minst när det är ett reglage man tallar på dagligdags.

Prislappen ger knappast anledning att vara överseende. I övrigt är interiören klädd i läder men inslagg av äkta metall och träd samtidigt som vissa testbilar på plats hade tygsäten.

Rolls-Royce Spectre Series II är världens bästa elbil

En V12-motor har en mekanisk charm som elmotorerna inte riktigt ersätter. Något av den känslan går förlorat.

Samtidigt passar eldriften Rolls-Royce exceptionellt väl och det finns nog ingen bil på marknaden som matchar sina fossila ditton lika mycket i karaktär. Tystnaden, följsamheten och den omedelbart tillgängliga kraften förstärker bilens karaktär.

Spectre Series II är framför allt en bil man njuter av att köra. Den kan vara överraskande underhållande och fullständigt avkopplande under samma färd.

Rolls-Royce Spectre Series II är i mina ögon världens bästa elbil. Tre ton livskvalitet, med en körupplevelse som får även den längsta omvägen att kännas rimlig.