Test: Volkswagen ID Buzz GTX – fortfarande oslipad

Minibussen var länge det självklara valet för ocoola nyttofundamentalister men absolut ingen annan. Lite som bilvärldens zip-off-brallor. Det ville Volkswagen ändra på, och bestyckade den eldrivna MEB-plattformen med en kaross av burksnitt och en heroisk dos retroarv.

Resultatet, ID Buzz, gjorde att minibussen plötsligt kunde vara ett allmänt accepterat uttryck för stilmedvetenhet, tillika en reklampelare för varenda firma vars verksamhetsbeskrivning innehåller skåpbilsrattande.

Men är den något att ha? Bilen lanserades för knappt fyra år sedan och har nu hunnit komma med både lång hjulbas och i effektstinnt GTX-utförande. Rimligtvis borde barnsjukdomarna vid det här laget vara väck. 

Häng med när vi lägger i Högsta Växeln och testar Volkswagen ID Buzz GTX i långt utförande!

Foto: Volkswagen

Vägens konung med hög sittposition

Att kliva in i ID Buzz är att klättra upp i den. Förarplatsen nås via ett litet trappsteg. Det borgar för god sikt rakt framåt, och man sitter kungligt i framstolarna som har armstöd på båda sidorna, lite som i en Range Rover eller Volkswagen Caravelle.

De dubbla A-stolparna fördärvar sikten snett framåt en aning, men situationen är bättre än i många andra bilar med dubbla A-stolpar. Det beror dels på bilens väl tilltagna dimensioner, som innebär generösa vinklar mot glasrutorna mellan stolparna, och dels att stolparna i sig är förhållandevis tunna.

Att hjulupphängningen i den här plattformen är av personbilsslag bidrar positivt till komforten. Det här är ingen skåpbilsplattform med bladfjädrar, inte.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om de enorma 21-tumsfälgarna, som alla GTX är utrustade med, som förmedlar varenda skarv i vägbanan som en elstöt. Särskilt kämpigt får passagerarna på tredje sätesraden, alltså rakt ovanpå bakaxeln.

VW ID Buzz som elbil

En aspekt som bidrar starkt till ID Buzzens coolhetsfaktor är naturligtvis det faktum att den är eldriven. Så en kommentar på dess meriter som sådan är på sin plats i denna recension.

Att bilen är stor och har en trubbig front betyder att den suger i sig sitt 86 kilowattimmar stora batteri tämligen snabbt.

På motorvägen drar den uppemot 3,5 kilowattimmar per mil när temperaturen ligger kring nollan. I stadstrafik är det bättre, men inte mycket, eftersom åbäket väger dryga 2,9 ton.

Som för att kompensera för det fungerar snabbladdningen väldigt väl. Laddeffekten börjar någonstans kring den officiella maxeffekten, 200 kilowatt, och håller sedan en ganska plan kurva upp mot 80 procents laddning.

Något som är irriterande är att bilen aldrig, alltså inte ens vid destinationsladdning, laddar över 80 procent om man inte aktivt går in i inställningarna för att höja gränsen. Varje gång. Säkert bra för batteriet, men helt klart dåligt för förarens inre harmoni.

Bilen behöver ju ofta inte laddas till 100 procent, men det är också just därför man glömmer bort inställningen när man faktiskt laddar inför en långkörning. Alldeles oavsett just det är det också ett störigt uttryck för överförmynderi.

Sju säten och modulmagi

En annan punkt som måste avhandlas i en minibussrecension som denna är frågan om praktikalitet, med tonvikt på innerutrymmena. I långhylseutförande har Volkswagen ID Buzz sju säten.

Dessa går med lätthet att både skjuta och fälla, för att anpassa bilen efter rådande fraktbehov, och det är mycket tack vare att inget är eldrivet i onödan. Sätena kan skjutas och fällas på ett ögonblick. Den sista sätesraden går att plocka ut helt.

I nedfällt läge skapar stolarna ett platt lastgolv, som sträcker sig ända bak till lastluckan, tack vare det Audi A2-eska dubbelgolvet som Volkswagen kallar Multi-flex.

Samma praktikalitetsmässiga verkshöjd kan inte tillskrivas själva bakluckan. Det är en riktig ladugårdsdörr, av topphängt slag, som kräver svängrum som en oljetanker.

Det ställer till det både vid fickparkering och vid parkering mot en vägg eller garageport. Irriterande.

Här borde Volkswagen ha övervägt att köra på skåpbilsvariantens dörrar, eller kanske att möjliggöra öppning av bara rutan à la BMW:s äldre Touring-modeller.

En större källa till frustration är låssystemet, som åtminstone i testbilen tycks leva sitt egna liv.

Eller vad sägs om att den främre passagerardörren nästan alltid ofta måste låsas upp inifrån, att framdörrarnas touchbaserade keyless funktionalitet strejkar sporadiskt, eller att de eldrivna skjutdörrarna bak ibland öppnas utan att någon har bett om det?

Det är den typen av barnsjukdomar som en bil inte ska ha kvar flera år efter lanseringen.

På tal om barnsjukdomar

Ytterligare två ganska allvarliga brister ligger som ett ankare efter den här bilen, och drar ned helhetsbetyget avsevärt. Det handlar om de temperamentsfulla bromsarna och om infotainmentsystemet från helvetet.

Av någon outgrundlig anledning kan inte den här bilen sköta övergången mellan regenerativ motorbroms och friktionsbromsarna.

När bilen nästan står stilla så nyper bakbromsarna till för att ungefär tredubbla bromskraften, på ett sätt som vore svårt att parera även för en limousinechaufför.

Det finns en workaround, men den är riktigt B, i dubbel bemärkelse. Den bygger nämligen på att man kör i enpedalsläget, som ju heter B, där motorbromsen är mycket intensiv och oanpassningsbar.

Läget är med andra ord odugligt för allt utom långsam stadskörning med väldigt många stopp.

Vidare är infotainmentsystemet, ja hela människa-bil-gränssnittet inklusive ratten, samma som när ID.3 lanserades.

Det var katastrofalt då, och inte är det bättre nu. Saker som bör styras med fysiska reglage, som knappar och vred, styrs i stället med illa fungerande touchpaneler.

Systemet inne i touchskärmen klås, sett till användarvänlighet, fortfarande av det ursprungliga iOS från 2007 – ett år som, för tydlighetens skull, i skrivande stund ägde rum för nitton år sedan.

Fram med botox, skalpell, och sytråd

Sammantaget är ID Buzz ett övertygande koncept, med både cool design och ett genomförande som borgar för användbarhet i en klass för sig.

Tyvärr fördärvas helhetsintrycket av brister som borde vara utrotade, bortglömda, och preskriberade i en bil som har varit på marknaden i så här många år, och som bygger på teknik som kom för över ett halvt decennium sedan.

Med en välavvägd facelift skulle Volkswagen ID Buzz GTX kunna bli en riktig fullträff, och förtjäna en femma i betyg. I nuvarande utförande är den en trea.

Så till Volkswagen, fram med kirurgkitet, pronto! Och till spekulanterna, ha tålamod eller köp något annat!

Bygg din egen ID Buzz GTX här!