Test: Ford Edge

Ford Edge ST-Line (2019)
Motor: 2-liters, fyra cylindrar, 238 hästkrafter, 500 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 9,6 sekunder
Toppfart: 216 km/h
Vikt: 2203 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4808/2184/1692 mm
Pris: 539 250 SEK (Testbil ca 579 250 SEK)

Varför köper amerikaner inhemska bilar som sörplar bränsle som om det inte fanns någon morgondag, och vars byggkvalitet snarare påminner om Happy Meal-leksaker än de sällanköpsvaror bilar torde vara? Därför att de är billiga! Både att köpa och att äga. Här i Sverige ser det lite annorlunda ut, varför exempelvis våra Ford-bilar alltid varit något helt annat än de som säljs i Nordamerika. Den här regeln har naturligtvis undantag – ett av dessa stavas Ford Mustang, vilket knappast har gått någon obemärkt förbi. Mindre välkänd än den eviga ponnybilen är Ford Edge, en Kanada-producerad SUV som numera finns att köpa i Sverige. Är den lika förförisk som Mustang? Låt oss ta reda på det, genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Ford Edge ST-Line!

För er som inte känner till Ford Edge kan det vara bra om jag inleder med att säga att den inte är fullt lika amerikansk som Mustang. Den har ingen vrålande V8, eller en V8 alls för den delen. Här i Sverige kan man inte ens få den med en V6-motor, men det gör inget. Den har nämligen en fyrcylindrig dieselmotor som med hjälp av turboaggregat spottar ut 238 hästkrafter och 500 newtonmeter. Därför hänger Edge, med sina samtliga 2 203 kilogram, med i trafikrytmen utan svårighet. Ford har dessutom lyckats väl med att isolera kupén från dieselmotorns vibrationer och knackande oljud.

Kupén i övrigt är komfortabel. Isoleringen av ljud utifrån är faktiskt inte begränsad till de som härstammar från motorn, och det beror på att bilen utrustats med aktiv brusreducering. Utrustningsnivån är genomgående hög, men på det där amerikanska sättet som får det att kännas som att ingen amerikansk fordonsutvecklare någonsin befunnit sig i en riktig premiumbil; listan av lullull är lång, men det hjälper inte när grejerna känns billiga när man väl kommer i kontakt med dem. Pianolack-plasten i testbilens mittkonsol var exempelvis efter blott 500 rullade mil repig nog att man skulle kunna tro att den torkats av med sandpapper. Något som bidrar till bekvämlighetsgraden är ändock att både baksätet och lastutrymmet är väl tilltagna, ungefär som prislappen.

Köregenskaperna är ungefär som man förväntar sig. Ford har försökt att maskera bilens dimensioner med adaptiv styrning, men lyckas inte övertala mig. Den åtskruvade styrningen får bara bjässen att lättare hamna i sidledes gungning, men å andra sidan är det ingen som köper en Ford Edge för körglädje.

Vad gäller bilens utseende är det i mina ögon inte heller något köpargument, vilket det annars brukar kunna vara med sådana här amerikanar-amerikanare. Ford Edge tycks befinna sig i någon slags identitetskris; den vet inte om den är amerikansk eller europeisk. Storleksmässigt är den i allra högsta grad amerikansk, men formspråket är detsamma som hos en Europa-Ford. Resultatet är att den liknar en förvuxen dammsugare med fyra hjul, snarare än en respektingivande stadsjeep.

Det enda skälet att köpa Edge är egentligen bara storleken, om man kan se förbi allt vad det innebär för köregenskaper och utseende. Den är både stor och tyst på insidan, och därför ordentligt bekväm. Det räcker egentligen ganska långt för att jag ska kunna säga att det är en hygglig bil. De kvalitetsmässiga tillkortakommandena hade faktiskt varit lätta att förlåta om bilen bara inte prissatts så uppåt väggarna fel.