ÅHVB finalist #6: Fiat 500e
Fiat 500 har sedan debuten 1957 cementerat en position i den absoluta toppen av a-segments-bilar. Med en design som aldrig verkar gå ur tiden och ett parkeringsvänligt format har det blivit en favorit bland Europas storstadsbilister. Med tidens gång har emellertid bilmarknadens vindar svängt och numera är det eldrift som gäller i första hand, inte minst bland innerstadstrafiken. Att lansera Fiat 500 i helelektriskt utförande kan således inte betraktas som annat än ett genidrag.
Försäljningen av Fiat 500e har förvisso inte nödvändigtvis nått de höjder som tillverkaren hoppats på, men det är ändock en förträfflig småbil. I topputförande ges en WLTP-räckvidd à 320 kilometer vilket möjliggör för såväl korta som långa körsträckor och med 118-el-hästkrafter är bilen verkligt rolig att ratta – den välbalanserade viktfördelningen medför en gokart-liknande körning. Känslan är också att Fiat siktar mot en premiuminspirerad upplevelse. Den nyutvecklade plattformen tar komforten till nya höjder och interiören andas optimism.
Trots modellens moderna utformning är dess rötter väl rotade i det starka arv som lever i Fiat 500. Designen är blott en futuristisk tolkning av den konventionella varianten och en nyhet för elbilen är att man återinfört självmordsdörren baktill som först sågs på 50-tals-modellerna. 500e har en fot i historien och en i framtiden vilket kan visa sig vara oerhört viktigt för att bibehålla dess folkbilsstatus.
Trots modellens moderna utformning är dess rötter väl rotade i det starka arv som lever i Fiat 500.
Det här är en bil som, i och med elektrifieringsvågen, ligger helt rätt i tiden med potential för att likt den konventionella modellen bli en storfavorit bland stadsbor, inte minst på grund av dess charmiga yttre. Det får också ses som ett oerhört viktigt steg för Fiat som likt övriga tillverkare måste accelerera på elbilsfronten, samtidigt som de visar vägen för modern stadskörning. Därför är Fiat 500e i min mening Årets Högsta Växeln-bil.
Tobias Jonasson
