Test: Hyundai Santa Fe

Hyundai Santa Fe 2,2 CRDi 4WD Premium (2019)
Motor: 2,2-liters, 4-cylindrig, diesel, 200 hästkrafter, 440 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-växlad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 9,4 sekunder
Toppfart: 205 km/h
Vikt: 1980kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4770/1680/1890mm
Pris: 349 900 SEK (Testbil ca 454 900 SEK)

En gång i tiden var Hyundai ett rent lågprismärke. Mekaniskt sett dög bilarna för ändamålet – men inte mycket mer – och designspråket var långt ifrån inspirerande. Under de senaste tio åren har man emellertid ryckt upp sig ordentligt, och Hyundai producerar nu för tiden ett antal långt mer aptitliga bilar. Den utgående modellen av familjefraktaren Santa Fe var dock alltjämt en Hyundai av den gamla skolan. Även om utrustningsnivån var hög, och den besatt alla de färdigheter som krävs för förortstjänstgöring, hade den lika mycket stil och karaktär som ett sovjetiskt lägenhetskomplex. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om detta är något nya Santa Fe lyckas åtgärda.

Exteriört har det definitivt hänt något. När biltillverkare försöker krydda till en i grunden vitvarugradig vardagsvagn finns det två fallgropar de tenderar att hamna i. Antingen ger man bilen sportiga attribut som den varken behöver eller förtjänar, eller så öser man på med flashig teknologi som ser häftig ut vid första anblick, men som realistiskt sett bara gör bilen mer komplicerad att använda. Nya Santa Fe undviker båda dessa, men har ändå bra mycket mer attityd än föregångaren.

Vad man verkar ha siktat mot är någon form av enkel och förnuftig premiumkänsla. Exteriört innebär detta att man har skippat de överstora fälgarna och vräkiga detaljerna, och istället satsat på mer fyrkantiga former och nättare detaljer. Interiört innebär det att man har undgått lockelsen att på modernt vis flytta vardagsfunktioner som sätesvärme och klimatkontroller till MMI-systemet – något jag personligen uppskattar.

Interiören är för övrigt det bästa med bilen. Dels är designen tilltalande och färgvalen fräscha, men man har även sett till att allting man ofta lägger tassarna på känns bra. Således är det faktiskt riktig metall på ratt, dörrhandtag och växelspak, och allting känns dessutom ordentligt hopskruvat. Samtidigt har man sparat på de platser man aldrig tar på, och tillverkat dessa i hårdplast.

Sammantaget skapar detta en illusion att inredningen är dyrare än den faktiskt är – även om den beigea plastboarden som sveper över instrumentbrädan från dörr till dörr påminner något om ovansidan av min sju år gamla Logitech-mus. Likt i föregångaren är utrustningsnivån alltjämt hög, och den som vill kan välja till två extrasäten i det rymliga bagageutrymmet.

Motormässigt har det inte hänt mycket – under huven bor nämligen samma 200 hästars dieselfyra som i gamla Santa Fe. Den stora nyheten mekaniskt är istället den åttastegade automatlådan, som mjukt och vältajmat arbetar sig genom växlarna. Resultatet är en drivlina som visserligen inte kommer att vinna några hundrameterslopp, men som samtidigt aldrig känns otillräcklig vid normal körning.

Som körupplevelse är Santa Fe för övrigt föga uppseendeväckande, men det är inte nödvändigtvis något negativt. En av de viktigaste kvaliteterna hos en renodlad vardagsbil är förmågan att smälta in i bakgrunden, och med komfort och smidighet ta en dit man vill. Detta gör Santa Fe utmärkt, då den genom bra kalibrering av styrning och drivlina aldrig känns överdrivet otymplig – varken i stadstrafik eller på motorvägen. I låga farter är fjädringen dock lite väl stötig.

Som helhet är nya Santa Fe en lyckad skapelse. Man har sparat pengar på att använda motorn från den gamla bilen, bibehållit dess starka sidor – praktikalitet och hög utrustningsnivå – och istället koncentrerat på att slå in det hela i ett mer aptitligt och tilltalande paket. Resultatet är en oväntat trevlig och välfungerande familjetruck, som säkerligen kommer att funka perfekt för att skeppa runt familjen mellan dagis, fotbollsträningar och pulkabackar.

Det enda som sätter käppar i hjulen är det ekonomiska. Priset kan tyckas något högt – för vår Premium-utrustade testbil ligger det nästan på Volvo XC60-nivå – men kan ändå motiveras av solid byggkvalitet och hög utrustningsnivå. Värre är dock den ganska ordentliga dieseltörsten – under min vecka med bilen drog den strax över litern i den stockholmska förortstrafiken. Detta betyder dels att nya Hyundai Santa Fe passar mindre bra för daglig pendlartjänst, men framför allt att den får smisk av gudarna från landet Bonus malus. De första tre åren landar skatten på över nio tusen kronor, och det är svårt att svälja för vad som i grunden är en simpel familjefraktare.