Test: Kia Sportage

Kia Sportage 2,0 CRDi AWD Aut. GT-line
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, diesel, 185 hästkrafter, 400 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 9,5 sekunder
Toppfart: 201 km/h
Vikt: 1859 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4480/1645/1855 mm
Pris: 263 900 SEK
(Testbil ca 355 900 SEK)

Kia är ett märke som sett till historien egentligen aldrig har fångat den bilintresserades uppmärksamhet. De har tillverkat bilar som har haft lika högt ha-begär som en illaluktande gammal strumpa hittad bakom en vardagsrumssoffa. Trots att de har levt i skymundan under de senaste åren har Kia nyligen släppt bilar som uppskattas av allmänheten. Ett praktexempel på det är deras populäraste modell i Europa, Kia Sportage. Den säljer lika bra som julgranskulor innan julafton. Kia är alltså inget märke människor ser ner på, utan man har börjat sträcka sig mot tysktillverkade kvalitetsbilar. Frågan är om Sportage är ett vettigt alternativ för den som vill ha en kompetent vardagspendlare. Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Kia Sportage.

Låt mig börja med att påpeka att Sportage är riktigt snygg bakifrån. När jag säger snygg menar jag inte att man lätt misstar den för att vara en Aston Martin eller Bentley. Den är snygg för att vara en relativt billig bil, den ser alltså bra och relativt sportig ut, inte mer än det. Sett framifrån är det en annan historia. Jag personligen anser att ”Nya Sportage”, som Kia kallar den, är fulare framifrån än den föregående versionen.

Att de vill få den att se modern och stilren ut är det ingen tvekan om. Bilens bakdel är som tidigare nämnt snygg, den smälter in och kan betraktas från alla vinklar utan att man blir illamående. Fronten däremot kräver en konstnärlig analys för att man ska förstå vad det är för typ av farkost. Strålkastarnas placering gör att man påminns om Nissan Juke och det är inte en smickrande koppling. Sett från övriga vinklar tycker jag att den är välproportionerlig och stilren.

I interiören finns dock inga osmakliga områden hos Sportage. Här har Kia lyckats med att på ett föredömligt sätt visa vad de är kapabla till. Det ser ungefär likadant ut som det gör i alla andra Kior, och det är verkligen inte något negativt. Infotainmentsystemet är lättförståeligt men GPS:en verkar ha svårare att bestämma sig för en rutt än ett barn som ska välja bakelser på ett café, den tar gärna udda omvägar. Knapparna osar hög kvalitet och känns inte som att de ska ramla av när man kör över farthinder och ojämnheter i vägen. Något som märks är dock att vissa material i interiören är av en lägre standard och därmed motiverar prislappen.

När man talar om körglädje får man komma ihåg att Sportage är en familjevagn som är till för att åka till mataffären och handla mjölk, lämna barnen på dagis och åka till sommarstugan då och då. För de ändamålen passar den perfekt. Den är alltså inte direkt rolig, men den har bra köregenskaper för att vara en SUV, eller crossover som det också kan kallas. Bakom ratten märker man inte att man sitter i ett relativt stort fordon, den lutar ingenting i kurvorna och känns aldrig otymplig. En anledning till varför den håller sig upprätt i kurvorna är för att stötdämparna är sanslöst hårt inställda. Jag skulle inte bli förvånad om Kia meddelade att de fick slut på stötdämpare vid tillverkning och istället använde sig av avbrutna kvastskaft.

Man känner av alla gruskorn och små ojämnheter som nuddar däcken. Om man bestämmer sig för att skjutsa någon ska man helst sätta upp en varningsskylt om att man inte tar ansvar för diskbråck och brutna ryggrader när destinationen väl är nådd. Sportage är alltså, som namnet antyder, inställd åt det sportigare hållet.

Detta har uppnåtts genom att i princip medvetet kollapsa stötdämparna från fabrik. Motorn på 185 hästkrafter passar bilen väl och fungerar bra för att köra om äldre Kia-modeller och 85-åriga tanter som toppar 57 kilometer i timmen på 70-vägar. Den bjuder på en del körglädje för att vara en crossover, men är långt ifrån så komfortabel som en SUV borde vara.

På den praktiska sidan förstår man än en gång varför Sportage är så populär i Sverige. Den lastar nämligen lika mycket som en kombi av den större storleken. Samtidigt fungerar det fint att ha med sig fyra passagerare i bilen utan att hälften av dem anländer med skavsår på knäna och bulor på huvudet.

Om du vill ha en bil som känns personlig är Sportage helt fel val. Den är nämligen lika originell som en gråmålad betongvägg. En detalj jag skulle vilja ta upp är det som Kia har valt att utrusta topp-versionen Sportage GT med för att den ska uppfattas som premium. Varje gång man passerar bilen börjar den blinka och tjuta mer än en amerikansk plastgran som spelar julsånger och blinkar med ljusen i takt till musiken.

Detta är för att den fäller ut backspeglarna när man närmar sig med nyckeln, dock utan att låsa upp bilen. Den har också en funktion som öppnar bakluckan om man har nyckeln i närheten av den i mer än tre sekunder. Trots att jag är ung och gillar ny teknik måste jag säga att dessa småsaker är onödigare än att ha på sig solglasögon inomhus. Tänk er själva att gå och klippa gräset runt bilen och varje gång man passerar den så öppnas bakluckan och backspeglarna fälls ut. Grannarna kommer till slut att börja undra varför din nya Sportage ser ut som en döende svan som flaxar med vingarna på garageuppfarten.

Kia Sportage är en bil för de som vill ha ett fungerande och prisvärt pendlarfordon. Den är snygg, i alla fall när man kör om den, inte i backspegeln. Interiören imponerar designmässigt och det märks att Kia har lagt vikt vid detaljerna, känslan är nämligen fenomenal. I helhet är den en komplett bil som uppfyller många behov, dock inte alla. Kia Sportage är inte en bil du älskar, den är en bil du gillar. Den tar ett steg mot den tyska premium-ligan, men saknar det där lilla extra för att nå ända fram. Kia Sportage – beundransvärd men känslolös.