Gustafs Saab 96 V4

Jag har alltid gillat gamla Saab 96:or. När de kom på tal i lunchrummet på jobbet var det därför föga förvånande att jag med ett drömmande tonläge utbrast “åh, en sån skulle man ha”. Vad som dock var mer förvånande var att “du ska inte köpa min då?” var svaret jag fick. Sagt och gjort – två veckor senare var jag ägare av en Veronagrön Saab 96 V4 från 1974 – en bil som snabbt blev min favorit och som i grunden förändrat min bild av vad bilägande kan vara.

Saab 96 V4 är den slutgiltiga utvecklingen av Saabs allra första bilmodell – Saab 92 från 1949. Den lilla bulliga, vindtunnel-formade bilen med sitt karakteristiska tvåtakts-knatter började i slutet av 60-talet att få svårt att hänga med i den moderna trafikrytmen och i rallyskogen. Den föråldrade tvåtaktsmotorn med sina knappa 40 hästar ersattes därför av en 65-hästars V4-motor på 1500 kubik från Ford Taunus – en motor som höll 96:an vid liv ända fram till 1980.

Att bedöma bilen efter moderna mått är i stort sett meningslöst. Prestandan ligger på pappret i lä om den mest alldagliga av småbilar, krocksäkerheten talar vi inte om och den nästan totala avsaknaden av ljudisolering gör motorvägsfärder till en minst sagt högljudd upplevelse. Inredningen är lika spartansk som ett kazakstanskt fängelse och även om det finns en radio har den i stort sett bara ordentlig mottagning i början av avfart 153 mot Västertorp på E20 mot Södertälje.

Släpper man däremot alla illusioner om att den gamla Saaben ska kunna mäta sig med sina moderna motsvarigheter inser man snart att bilen är riktigt rolig att köra. Styrningen är direkt, självklart utan servo och kommunicerar väl vad som händer under framhjulen. Även väghållningen är förvånansvärt bra. Den är inte på något sätt snabb men den underliga lilla motorn utnyttjar sina ringa 65 hästkrafter väl, har ett karaktärsfullt ljud och hänger med sitt fina bottenvrid med i Stockholmstrafiken utan problem.

Tittar man bara på bilens praktiska och dynamiska egenskaper kommer man dock bara halvvägs till att förstå varför den är så kul att äga. Det handlar även om hur den påverkar ens humör, hur den kräver att man är involverad när man kör och hur olik den är alla andra bilar på vägen. Enkla saker som växelspak monterad på rattstången, fantastisk sikt tack vare gigantiska glasytor samt att pedalerna i stort sett är monterade i bilens mittlinje gör att bilen känns annorlunda från det första ögonblicket man sätter sig bakom ratten. Väl på väg märker man dessutom frihjulet, en kvarleva från tvåtaktstiden som gör att motorn frikopplas från växellådan automatiskt när man släpper gaspedalen. Detta betyder dels att bilen inte motorbromsar och dels att man med lite övning kan växla helt utan att använda kopplingspedalen.

Den får dessutom en enorm mängd positiv uppmärksamhet. I dagens uniforma trafikbild är den lilla olivgröna Saaben ett uppskattat inslag. Leenden, glada tillrop och uppåt-riktade tummar förekommer i stort sett varje gång man kör bilen och på parkeringar kommer folk ofta fram och pratar. Allt från gamlingar som hade V4:or när det begav sig, folk vars föräldrar körde dem under uppväxten eller yngre som helt enkelt tycker den är cool vill byta några ord och berätta sina egna V4-relaterade historier – det var trots allt en av rikets vanligaste bilar en gång i tiden. Den är på något sätt en ego-bil utan att verka skrytsam.

Hade du för två år sedan frågat mig om min inställning till veteranbilsägande hade jag svarat att även om jag gillar idén finns det många modernare bilar jag hellre prioriterar. Kanske när jag redan har fem roliga bilar – då kanske jag skaffar veteranbil. Vad jag inte räknade var ett oväntat köperbjudande, inköps- och ägandekostnader lägre än en genomsnittlig EU-moped samt hur ofantligt humörhöjande det är att piska skiten ur en gammal bil i Stockholms stadstrafik – även om man inte färdas snabbare än familje-Volvon på väg till fotbollsträningen i filen bredvid.