Efter att ha kört en Porsche 911 Carrera 4S till Alpernas Lech, löd min kollega Marcus utlåtande om bilen att den ”är en sportbil som man kan ta sig an livet med utan att kompromissa”. Det är svårt att påstå att 911 skulle vara något annat än klassens mest användbara bil. Annat vore i och för sig uppseendeväckande, med tanke på att utvecklingsarbetet har pågått i över ett halvsekel. Snart ska den bli ännu mer användbar genom att erbjudas i Safari-utförande – det vill säga med högre markfrigång, så att man kan sladda runt på grusvägar och mosa trottoarkanter. Den som inte vill vänta eller nöja sig med en bil från Porsche själva, kan dock redan nu lägga en beställning på en Singer ACS.

För er som hatar bilar eller har genomlevt 2010-talet under en sten är Singer ungefär som Fadern i Porsche-religionens motsvarighet till den heliga treenigheten. Bilarna de bygger motsvarar Sonen – alltså Jesus – genom att vara återuppståndna och av allt att döma hemmahörandes i himmelriket. Mitt konstanta suktande efter en av dessa dyrgripar utgör beviset för Andens existens – i denna låtsasvariant av kristendom som jag hittat på för att beskriva bilar.

Idén med Singer är att utforska möjligheterna med det ursprungliga 911-receptet. Motorerna är luftkylda, karosserna helt i kolfiber och hantverket i paritet med det hos Patek Philippe. Singer ACS är allt detta, safarifierat. Utseendemässigt påminner den om Porsches rallyvarianter av 911 och 959. Likheten med den senare är enligt mig den mest påfallande, tack vare att den på en vanlig 911 sluttande bakpartilinjen är bruten för att övergå i en horisontell linje på både 959 och ACS.

Motorn är på typiskt Singer-manér luftkyld, men slagvolymen har krympt från 3,8 eller 4,0 till 3,6 liter, samtidigt som man hängt på två turboaggregat i stället för att låta bilstackaren andas för egen maskin. Resultatet är 450 hästkrafter, som tack vare överladdningen enkelt kan ökas på vid behov.

Hjulen är enorma och sex till antalet. En tredjedel av dem sitter inuti bilen i form av reservhjul, så att man vågar ge sig ut i bushen utan risk för att behöva plundra någon stackars verkstadsägares privata bil. Man ska i och för sig vara ägare av en sjuhelvetes bilverkstad för att ha råd med en Singer ACS; någon officiell prislapp finns inte, men av företagets övriga modellutbud att döma lär den kosta omkring tjugo miljoner spänn, minst.

Återigen av det övriga modellutbudet att döma lär inte prislappen vara något hinder för affärerna. Bilen är nämligen som standard utrustad med såväl sportstolar och permanent fyrhjulsdrift som en enorm bensintank och störtbur. Jag ber till gud – alltså inte inom Porsche-religionen, utan den som jag likt många andra svor mig trogen i tonåren – om att de Singer ACS som kommer till världen blir många och kommer till avsett bruk. Och att jag får köra en, givetvis.

En av redaktionens fashionistas, som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.