Ibland krävs det inte mycket för att jag ska distraheras från mitt normala, relativt produktiva vardagsliv och styras ner i ett nära bottenlöst mullvadshål av bilhistoriskt tidsslösande. Eftersom detta nu har hänt så många gånger blir jag sällan överraskad av för mig okända bilmodeller längre, men för en tid sen såg jag en bild av en vagn som jag helt enkelt inte kände igen. De låga, nätta formerna pryddes av ett härligt 70-talsfärgschema, och bakpartiet gav bestämda Porsche-vibbar. Framlyktorna såg ut att vara hämtade från Volkswagen Typ 4 – den i särklass fulaste modell märket har producerat – och mellan dessa satt mycket riktigt Wolfsburgs runda emblem. Vad var detta egentligen för en bil? Efter lite rotande kom jag fram till att bilen på skärmen var en Volkswagen SP2, och dess historia är ganska intressant.

Det hela har sin rot i att den brasilianska bilmarknaden fram till 90-talet var stängd för import. Ville man sälja en bil var man alltså tvungen att tillverka den innanför landets gränser, och detta ledde till en bestämd brist på sportbilar. När det var dags för Volkswagens brasilianska filial att sluta tillverka sin föråldrade Karmann Ghia insåg man att ett vakuum genast skulle uppstå på marknaden. Man beslutade sig således för att utveckla en egen sportvagn baserad på den brasilianska versionen ritad av bildesignern Marcio Piancastelli, och SP2 – där SP står för São Paulo – blev resultatet.

Mekaniskt är SP2 verkligen ingenting exceptionellt. Den är byggd på samma bottenplatta som Volkswagen Typ 3 Variant (alltså en vidareutveckling från den ursprungliga bubblan), och i häcken sitter en luftkyld boxerfyra på 1700 cc. Effekten ligger på endast 75 hästar, och kombinerat med en tung metallkaross leder det till att 0-100 tar hela 16 sekunder och att toppfarten ligger på endast 160 km/h. Det fanns även en version kallad SP1 med en motor på 1600 cc, men den var så långsam att den knappt ens hann skaffa sig en plats i historieböckerna. Faktum är att SP-bilarna i folkmun döptes till “Sem Potência”, vilket löst översatt betyder “utan kraft”.

Den bristfälliga prestandan kan vara en del av förklaringen till varför SP2 inte blev någon större försäljningssuccé. 10 205 bilar hann man producera, varav 670 exporterades. Endast en av dessa hamnade i Europa, medan hela 155 stycken, hör och häpna, hamnade i Nigeria. Men en unik bil med en härlig retro-framtoning är ju ändå alltid lite tilltalande, och projektmänniskan i mig började således genast fundera över hur bilen hade varit med en trimmad motor – kanske rentav en från en gammal Porsche – och slängde mig genast ut på nätet för att se om det fanns några exemplar till salu på kontinenten. Det jag fann var att prisbilden i Europa ligger på mellan tre- och femhundratusen kronor. Tänk vad härligt snabbt idéer om potentiellt dyra och tidsödande projekt självdör.

Färskt tillskott på redaktionen. Har lätt för att köpa och svårt för att sälja bilar. Tenderar därför ha fler än vad som är ekonomiskt försvarbart. Samlingen består för tillfället av en Saab 96 V4 från 74 och en Jaguar XJ6 från 94.