Gillar man bilar har man nog någon gång drömt om att vara racingförare. För vissa beror kanske detta på att man suktar efter berömmelse och rikedomar, men för de flesta handlar det nog mer om tävlingsmomentet, och att utan risk för varken allmänheten eller körkortet kunna pressa en bil till gränsen. Lika många fattar nog att racing dessvärre är dyrt. Riktigt dyrt. Ett faktum som understryks av mängden sponsordekaler på moderna racingbilar. Det finns emellertid en racingserie som skiljer sig från mängden i detta avseende. Serien heter STEC – en förkortning av Swedish Time Endurance Championship – och på en frostig oktobermorgon begav jag mig till Tierp Arena norr om Uppsala för att provköra.

I grund och botten handlar det om billig racing i billiga bilar. De knappt 30 bilarna på startfältet var huvudsakligen av den typ som går att hitta för några tusenlappar på Blocket, och deras huvudsakliga modifikationer var begränsade till att inredningen monterats ut och ersatts med en rullbur. På mindre banor än Tierp där hastigheterna är lägre är inte ens detta ett krav vilket drar ner kostnaderna ytterligare.

Som Endurance-delen av namnet antyder så är det långlopp som gäller i den här serien, och det handlar således om vilket team som kan avverka flest varv på en viss tid. Den här dagen kunde man välja att delta i antingen ett fyra- eller ett sextimmarsrace, och det man behöver för att få starta är en förarlicens man skaffar sig via STEC, en transponder för att mäta varvtider, samt en bil som klarar den säkerhetsbesiktning som utförs innan starten.

Förarskaran var brokig och utgjordes dagen till ära av allt från de väntade grabbgängen med ryggar prydda av loggor från diverse bygg- och verkstadsfirmor – det är trots allt folk i dessa yrken som tenderar att ha tillgång till biltrailer och uppställningsplats – till ett entusiastiskt tjejteam som hade hyrt en Audi A3 av STEC och körde ett mycket starkt race. Det fanns till och med förare som var för unga för att ens ha vanligt körkort – instegsåldern i STEC är nämligen bara 12 år.

Bilparken var minst lika varierad, och även om merparten av bilarna var både motorsvaga och halvrisiga fanns det ekipage som var betydligt mer påkostade och kompetenta. Min personliga favorit var en BMW E46 Coupe som var mycket snabb och vars balans såg ut att vara helt fenomenal när man följde efter den genom kurvorna.

Uppblandat i detta fanns det till och med ett antal amerikanska Nascar-bilar, som med ett berggrundsskälvande bröl dånade sig runt banan. Detta är för övrigt ett experiment inför nästa år, då man planerar att ta in fler bilar från USA och skapa en racingserie för dem här i Sverige – ett projekt som kan vara högst intressant att följa i framtiden.

När racet efter några timmar tog paus för lunch späddes den bilmässiga mångfalden på ytterligare, då banan öppnades för de som ville prova på bankörning i sina vanliga gatbilar. Denna timmeslånga trackday bjöd på allt från Tesla Model 3 till Nissan GT-R, samt en spektakulär avåkning från en Lamborghini Huracán.

Jag själv kom ut på banan ganska sent på dagen i STEC:s svarta Audi TT 3.2, och då fyratimmarsracet slutat vid det laget så fanns det inte många kvar ute på banan som höll min sävliga takt. Även om jag ändå lyckades köra om någon enstaka bil under min halvtimme på banan så blev min upplevelse därför snarare bankörning med flitigt tittande i backspegeln snarare än faktisk racing. Detta hindrade dock inte att jag hade förbaskat kul bakom ratten, och påmindes om att jag verkligen måste åka på fler trackdays i framtiden.

Vill man prova på banracing på grundnivå känns en hyrd plats i ett STEC-race som ett vettigt första steg. Hyrbilarna är förvisso föga upphetsande i sig, men är det själva tävlingsmomentet och att tampas med andra bilar ute på banan man vill åt så gör inte det någon större skillnad. Det krävs då heller inte några större investeringar av tid eller kapital utöver själva racedagen.

Vill man däremot göra det som en kul grej i kompisgänget, och känner att racing är någonting man gärna ägnar sig åt oftare än någon gång om året så måste man i min mening ha en egen bil. Detta beror dels på att man då själv får välja en bil som man tycker är kul, samt att man mellan racen kan justera och modifiera bilen för att få en trevligare och snabbare bil som bättre passar ens egen körstil. Då ska man dock också vara beredd på att kostnaderna med reparationer, underhåll och modifikationer ganska snabbt kan börja dra iväg – även här i den billigaste ändan av racingvärlden.

För mer detaljerad information om anmälan, villkor och kostnader besök stec.se. För foto stod Anders Lindborg

Färskt tillskott på redaktionen. Har lätt för att köpa och svårt för att sälja bilar. Tenderar därför ha fler än vad som är ekonomiskt försvarbart. Samlingen består för tillfället av en Saab 96 V4 från 74 och en Jaguar XJ6 från 94.