Alpine A310? En ganska okänd skapelse på svenska vägar, men det gör den inte mindre intressant, tvärtom. Marknadsmässigt är väl de senare V6-modellerna rena fynden nu när tidiga, tekniskt A110-liknande, exemplar dragit iväg prismässigt. 

Det handlar mycket om antalet tillverkade, den fyrcylindriga A310:an byggdes parallellt med A110 och var tänkt att fungera som ett modernare, mer civiliserat alternativ. Men kunderna gör inte alltid som biltillverkarna vill och de flesta valde den enklare bilen för dess rallyproviniens. Bara 2 340 fyrcylindriga A310 byggdes och tillverkningen nådde sin topp 1973 innan den började tackla av igen. 

Alpinechefen Jean Rédélé tänkte att A310 skulle bli mer av en Porsche 911-konkurrent än den mer primitiva A110:an. Med 310 följde en del tekniska nyheter som även letade sig in i 110 de sista åren. Det handlade bland annat om en ny bakvagn med dubbla triangellänkar. 

För den djärva, futuristiska formen stod Michel Beligond, mer känd för sina läckra illustrationer, bland annat på affischerna för Le Mans 24-timmars under 50- och 60-talet. Den mer mogna 310:an är också klart större än lillasyster, den är hela 36 centimeter längre och även tyngre, vilket gör den långsammare och därmed inte lika attraktiv i mångas ögon. 

Rédélés plan att 310:an skulle öka produktionen i den nya större fabriken i Dieppe funkade alltså inte och 1973 var han tvungen att sälja 55 procent av verksamheten till Renault. Med det följde också en omprioritering av tävlandet. Istället för att satsa tungt på rally ville man köra racing med en seger i Le Mans 24-timmars som målsättning. 

Den vanliga produktionen led både av att kunderna uteblev i allt högre grad, och dessutom av att stora delar av produktutvecklingen satsades på racing istället för på mer närbesläktade rallybilar. Trots det lyckades man bra med en A310 i franska rallymästerskapet. 

Men vad göra med gatbilen? Jo, stoppa in den då nya PRV-V6:an som Renault, Peugeot och Volvo delade. Fördelen var helaluminiumkonstruktionen som gjorde att vikten kunde hållas i schack, A310 V6 vägde faktiskt in precis under 1 000 kilo. 

Stommen var fortfarande en kraftig ryggradsram, lite som i samtida Lotusbilar, som sedan kläddes med en kaross av glasfiberarmerad plast som gjordes i ett stycke. 

I samband med den tekniska uppdateringen fick även karossen en lättare facelift – och det av ingen mindre än Robert Opron, mannen bakom designlegender som Citroën SM, med flera. 

Inför modellåret 1982 var det dags för nästa större förändring. Bland annat hämtades bakvagnen från mittmotorbilen Renault 5 Turbo och A310 blev alltmer Renault istället för Alpine. De kunder som tidigare ratat A310 på grund av den lilla, fyrcylindriga maskinen kunde nu klaga på att inredningen fick allt fler delar från det vanliga Renaultsortimentet. 

En kul detalj är att så fort V6-modellen blev känd försökte John Z De-Lorean köpa några bilar för att utvärdera. Han vände sig till Renaults huvudkontor men blev hänvisad till Alpine i Dieppe och köpte enligt sajten www.a310alpine.com till sist sex exemplar. Ett par lär finnas kvar och minst en av dem har en V6-motor av samma specifikation som satt i DeLoreanbilarna. 

Samtidigt som uppdateringen 1982 lanserades även en “V6 GT”-version med samma utseende som Grupp 4-tävlingsversionen som presenterats 1979. Det vill säga att den fick skärmbreddare och större spoilers fram och bak, likt bilen på våra bilder. Man gjorde också ett mindre antal V6 GT med uppdaterad maskin, som bland annat hade tre dubbla Weberförgasare. 

Ännu vassare blev sedan efterföljaren till A310 V6 kallad GTA. Då kunde man nämligen få en turboladdad V6:a hämtad från Renault 25 Turbo som alternativ. Motorn hängde nu också i en separat hjälpram som gjorde känslan aningen mer baktung utan att det påverkade greppet negativt. 

GTA-versionen fick även en uppdaterad form signerad Yves Legal och med det ett luftmotstånd med låga cW-värdet 0,28. Slutligen kom A610, med en mjukare form samt infällbara strålkastare. 

Idag har betydligt fler A310 V6 fått GT-utseende och det verkar vara de som är mest eftersökta. Det finns ett hyfsat antal till salu runtom i Europa, men i Sverige är Alpinebilar ganska sällsynta. Exemplaret på våra bilder bytte dock ägare i somras. 

En gemensam nämnare för ägarna verkar vara att de generellt sett är mycket nöjda och att den sexcylindriga versionen är den mest älskade. En perfekt kompromiss mellan den råa A110, den kanske lite väl sofistikerade GTA, och den sista A610. 

En fördel på våra breddgrader är även att V6-motorn är en känd storhet från sin tid i allsköns Volvobilar. Men om vi bortser från maskineriet fick alla versioner beröm för greppet och de fantastiska köregenskaperna …

Text av Robert Petersson – Ursprungligen publicerat i Gran Turismo Magazine nr.1 2016

Resultatet av Högsta Växelns senaste samarbete. Gran Turismo är ett kvalitetsmagasin som skriver mycket om klassiska bilar, något som har saknats i mångt och mycket på vår hemsida. Nu blir det ändring på detta.