Förra helgen hälsade jag på min redaktionskollega Tobias i Milano. Vi hade blivit inbjudna till att besöka Museo Storico Alfa Romeo – som på svenska betyder ”Bravurhistoriska Blixtmuséet” – och hade naturligtvis tackat ja. Där fick vi lära oss att Alfa Romeo började med sidobackspeglar oroväckande nyligen, att allt som heter 8C är vackert nog att göra oss tårögda och att en av Giulia Quadrifoglios ädla förfäder hade en toppfart på över 320 kilometer i timmen. Året var 1935. Hörde ni det, Bugatti?

Bilen i fråga var självklart inte avsedd för vardagligt bruk och producerades i endast två exemplar, vilka för övrigt skiljde sig en del från varandra i termer av motorstorlek(ar). Fokus i den här artikeln ligger på den med störst slagvolym. Ni undrar säkert varför jag lite kryptiskt insinuerar motorer i plural, och det beror på att bilen i fråga var utrustad med dubbla motorer. Namnet? Alfa Romeo Bimotore – eftersom biturbo är för vigliacchi.

Detta var under en tid där den franska och italienska dominansen av Grand Prix-scenen, likt övriga världen, hotades av tyskar. Mercedes-Benz och Auto Union hade, efter rådande regelverk, skräddarsytt helt nya bilar med nya stora motorer; fullfjädrade konkurrenter till dessa var mer än vad italienarna kunde finansiera. Alfa Romeo gav emellertid Scuderia Ferrari uppgiften att göra det omöjliga, vilket var att bygga en värdig utmanare utav delar som redan fanns hos Alfa.

Chassit baserades således på en förlängd P3 (Alfas vanliga Grand Prix-bil), och motorerna hämtades från densamma. Det rörde sig om raka åttor på knappt 3,2 liter vardera, som tillsammans producerade 540 hästkrafter. Eftersom två motorer tar en hel del plats fick en sitta på sin vanliga plats – framför föraren – medan den andra hamnade bakom. På grund av detta fick bilen inte bara katastrofalt dålig väghållning, utan man var också tvungen att göra den till en Molotov-cocktail på hjul genom att placera bränsletankarna längsmed sidorna; en kombination som alltså kräver sin förare i termer av mod.

En av dessa förare var Tazio Nuvolari, som i Florens satte nytt hastighetsrekord på allmän väg, med en snitthastighet på 323 kilometer i timmen (han ska som mest under försöket ha tangerat 334 kilometer i timmen). På banan, där han ackompanjerades av monegasken Louis Chiron, hämmades bilen dock så pass av sin bränsletörst, sina förskräckliga köregenskaper och sin därav följande däckkonsumtion att några vinster inte var att tala om. Den åstadkommer dock något annat. Med sina sexton cylindrar, höga toppfart samt däck- och bränslekonsumtion för den ju tankarna till en av sina förares namne, en bil som ”mycket möjligtvis [är] bilvärldens pilspets”; min fråga i inledningen är följaktligen att betrakta som besvarad.

En av redaktionens fashionistas, som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.