Med en design signerad Tom Tjaarda, motor från gurun Aurelio Lampredi och auran från 1960-talet går klassiska 124 Spider en ljus framtid till mötes. Som en av världens största biltillverkare hade Fiat resurser att utforska varje nisch, och under efterkrigstiden fanns riskvilja nog för lekfullhet både när det gäller teknik och design. Traditionen att lägga ut nischade specialversioner av de vanliga standardbilarna på karossbyggarna var stark i Italien under en övervägande del av 1900-talet. På 1960-talet, när det var dags att introducera 124-serien, fick Pininfarina uppdraget att både rita och bygga karossen till den öppna Spiderversionen. Liksom i fallet Dino, som togs fram parallellt med 124:an, tog Pininfarina hand om de öppna bilarna, och fabriken själva den täckta varianten.

Tom Tjaarda var ansvarig för designen av Spidern, han jobbade vid tiden hos Pininfarina och inspirationen kom från den konceptbil baserad på Chevrolet Corvette med namnet Rondine som visades på Turins bilsalong 1964.

Aurelio Lampredi hade köpts tillbaka från Ferrari för att utveckla en ny motorgeneration till 124-programmet, en fyrcylindrig maskin som för första gången i Fiats historia fick femlagrad vevaxel och som skulle fungera i storlekar från 1,2- till 1,6-liter, och både med stötstänger alternativt dubbla överliggande kamaxlar. De olika förutsättningarna krävde en ny lösning av kamdrivningen på dubbelkammaren, och Lampredi valde nu tandrem för första gången, efter det att tyska Glas hade visat att man nu kunde ta fram remmar i material som höll för påfrestningarna.

Det betydde i praktiken att den öppna Spidern inte har särskilt mycket gemensamt med den vanliga fyradörrars 124. 124 Spider byggdes på en kapad och vederbörligen förstärkt karosstruktur, den fick dubbelkamsmotor, femväxlad låda och skivbromsar runt om. Bakaxeln var stel, men ordentligt upphängd och när nyheten kom 1966 blev den varmt mottagen – tekniken var väl i Alfaklass och långt över vad MG kunde erbjuda, och det till ett lägre pris.

Med tanke på att den bara vägde 945 kilo tom räckte till och med 1,4-litersmotorn med sina 90 hästar till peppiga prestanda (relativt dåtiden), med accelerationskapacitet till 100 km/h på knappt tolv sekunder. Toppfarten var cirka 170 km/h.

Bilen fick övervägande goda recensioner, till och med i England där Autocar var närmast lyriska i sin första rapport, men det var inte förrän den debuterade i USA som försäljningen verkligen tog fart. Amerikanska Road & Track var nästan lika entusiastiska som Autocar, och tillverkningstalen flerdubblades. 1967 byggde man och sålde drygt 5 000 bilar, och 1970 knappt 15 000 exemplar.

Redan 1968 fick bilen en ganska omfattande revision, dels av bakvagnen vars upphängning gav upphov till en del oljud och nu gjordes om med fler längsgående stag som kunde avisoleras bättre. Hästkraftsjakten intensifierades under 1960-talets senare del, och Lampredis motorkonstruktion fick modifieras. Man gjorde helt sonika ett nytt block med utrymme för två liters volym.

1970-talets krav på avgasrening medförde dock att effekten inte alls steg i takt med volymen, åtminstone inte på de bilar som skulle säljas i USA. Det var egentligen inte förrän tvålitersmotorn fick insprutning (Bosch K-Jetronic) som det blev fason på USA-bilarnas prestanda, av vilka många numera rullar i Europa efter att ha blivit återimporterade. De är lätta att skilja ut med sina sidopositionsljus och i senare årgångar stora gummistötfångare.

Som vanligt är de tidiga bilarna de renaste designmässigt, men faktum är att Pininfarina inte gjorde så mycket förändringar av grundkarossen under de 18 år som Spidern byggdes.

En parentes, men en betydande sådan, var uppkomsten av Abarthversionen av Spidern i mitten av 1970-talet. Fiat hade tagit över Carlo Abarths trimmarsmedja 1971 och flyttat sin tävlingsverksamhet dit. 124 Spider valdes som ett lämpligt objekt för att utmana Alpine och Porsche på rallyvägarna.

Det fick till följd att man byggde en serie homologeringsbilar med en 1 756-kubikare på 128 hästar i kombination med en ganska omfattande bantning med plast och lättmetall, samt en helt nykonstruerad bakvagn med individuell upphängning med fjäderben. På slutet av serien, som omfattade 1 013 bilar totalt, gjordes några exemplar med 16-ventilstoppar och 180 hästar.

De sista produktionsåren togs produktionen av 124 Spider över i sin helhet av Pininfarina som byggde den i eget namn från 1982 till nedläggningen 1985.

Text av Gunnar Dackevall – Ursprungligen publicerat i Gran Turismo Magazine nr.7 2016

Resultatet av Högsta Växelns senaste samarbete. Gran Turismo är ett kvalitetsmagasin som skriver mycket om klassiska bilar, något som har saknats i mångt och mycket på vår hemsida. Nu blir det ändring på detta.