Det finns många missförstådda, underskattade bilar som förr eller senare borde bli samlarobjekt i kraft av sin exklusivitet och sin förmåga. Ett lysande exempel är Fiat 2300 S Coupé. En bil vars proveniens är enastående men som lider av att den är en Fiat. Som om det vore ett problem …

Idag är Fiat kanske mest känt för sina småbilar och det faktum att man genomgått fler industriella och ekonomiska kriser än en genomsnittlig europeisk stat. Men en gång i tiden var Fiat en slags italiensk BMW, ett bilmärke vars produkter konstruerades av legendarer som Aurelio Lampredi, känd för sina Ferrarikonstruktioner, och som hade tekniskt avancerade produkter i alla segment.

I slutet av 50-talet lanserade man en ny, sexcylindrig prestigebil kallad antingen 1800 eller 2100, det var motorvolymen och utrustningsgraden som skiljde. Snart kom man på att skillnaden var för liten och 2100 blev 2300. Redan innan modellen hunnit ut på marknaden var de italienska karosseriskräddarna igång och skapade fantastiska kreationer på Fiatbasen.

Ghia lyckades bäst, åtminstone när det gällde att få gehör för sin skapelse, och 1961 presenterades coupéversionen som sedan kom att serietillverkas. För den tidstypiska formen med sina stora glasytor stod Sergio Sartorelli med stöd av amerikanen Tom Tjaarda. Han gick senare vidare till att skapa bilar som Ferrari 330 GT, flera Fiatsportbilar, bland dem 124 Spider som nu återfötts, och kanske främst De Tomaso Pantera.

Jag har faktiskt egna erfarenheter av modellen och de är både positiva och negativa. När jag växte upp körde min pappa ofta Fiat-bilar och drömmen var givetvis en 2300 S Coupé. När så småningom möjligheten att köpa en dök upp hade det hunnit bli 1990 och tillsammans införskaffade vi en ytligt sett halvbra bil för den furstliga summan 25 000 kronor. En hel del svagheter visade sig dock ganska snabbt. Som rost, rost och rost. Strukturellt var den inte alltför dålig, men bakom all den tennspackling som italienska karossmakare ofta ägnar sig åt var ytterskalet bitvis ganska muggigt.

Värre var dock att den var dåligt byggd från början. Ghia, som vann upphandlingen och fick göra coupén, hade inte kapacitet och lade ut plåtjobbet på grannen OSI. Hjulbasen var oförändrad och man fick de undre och inre karossdelarna, som bottenplattan och torpedväggen från Fiat. För att montera den smäckra coupékarossen kapade man ner torpeden och gjorde en förflyttning bakåt i överkant.

Men, på vår bil i alla fall, hade detta gjorts sällsynt slarvigt. Allt hade punktsvetsats, men punkterna hade missat och bilen satt knappt ihop – från fabrik!

De lackade och klädda karosserna gick sedan från Ghia till Fiat för montering av drivlinan och hjulupphängningarna. Många av chassidetaljerna, inklusive skivbromsarna runtom, delades med första generationen Fiat Dino. S-versionen skickades sedan till Abarth som monterade en vässad maskin med stort flänsat oljetråg och dubbla Weber DCOE 38-förgasare. Lite märkligt då de dubbla portarna försåg tre kanaler var i toppen, men det funkade. Motorn blev snabbt berömd för sin sagolika sång och efter att den gamle Volvo-trimmaren “Timo” filat på vår maskin blev den dessutom riktigt stark. – Som en Volvo B30 – fast bättre, sa han och visst gick den fint efter att han gjort en ny kamaxel.

Det blev några tävlingar i Racerhistoriska Cupen men sedan min pappa gått bort tappade jag lusten för den och via några omvägar hamnade den hos en holländsk ägare som bland annat kört historiska Monte Carlorallyt med den.

För att få Coupén att funka bättre lät vi göra nya, hårdare torsionsfjädrar fram, samt bytte den dåliga och slitna Fiat-styrsnäckan mot en ZF från en 2300 sedan med servo. Den var både mer direkt och starkare, och funkade fint även utan servo.

Idag kan jag sakna bilen, och undra varför modellen är så underskattad? Den är ju extremt speciell och byggdes bara i 3 500 exemplar mellan 1961 och 1968. Men nu verkar det äntligen hända något. Exemplaret på våra bilder såldes av RM Sotheby’s den 19 januari för 50 400 dollar. Men det är fortfarande köpläge …

Text av Robert Petersson – Ursprungligen publicerat i Gran Turismo Magazine nr.3 2017

Resultatet av Högsta Växelns senaste samarbete. Gran Turismo är ett kvalitetsmagasin som skriver mycket om klassiska bilar, något som har saknats i mångt och mycket på vår hemsida. Nu blir det ändring på detta.