Ferraris Special Project-skapelsers existens kom för ett antal år sedan till min kännedom via TV-spelet Gran Turismo. Den modell som fanns att köra i det japanska banracingspelet var SP1 (inte att förväxla med Monza SP1). Beställaren var en japansk samlare, och objektet var som namnet antyder den allra första Ferrarin av sitt slag. Några år och ett antal bilar senare var det gitarristlegenden Eric Claptons tur att få sin 512 BB-inspirerade drömbil levererad, som ett av flera specialbyggen som lyft på hatten för klassiska modeller. Häromdagen fick denna grupp ett tillskott i form av den första unika SP-Ferrarin som baseras på en tävlingsbil, och således inte är gatulaglig. Inspirationskällan? Tillverkarens sportprototyper från 1960-talet, såsom 330 P4 och 250 LM.

Bilens unika form har accentuerats genom att alla olika slags vingar enbart täcks av klarlack, medan karossen i sig – inklusive motorhuven – därutöver försetts med kulören Rosso Vero. Resultatet blir en bil som har allt det senaste i termer av aerodynamik, men som inte hymlar med sitt släktskap till ovan nämnda legender, vilka föregick den enorma spoilerns intåg på tävlingsbanorna. Dessutom har man genom att tona rutorna och färga A-stolparna svarta skapat illusionen av en svepande glasskärm som onekligen för tankarna till den glasbubbla som täckte förarplatsen i 330 P4.

Mannen som beställt denna skapelse är en investmentbankir i Conneticut vid namn Roger Beit. Till skillnad från den typiska Special Project-kunden är han ingen stor Ferrari-samlare, utan utmärker sig mest genom att han äger ett antal bilar från Pagani, däribland en unik Huayra kallad The King. Inte minst för oss svenskar är det också av intresse att veta att även den Koenigsegg Agera RS som för ett och ett halvt år sedan användes för att slå hastighetsrekordet för produktionsbilar ingår i Beits samling. Faktum är att han själv ska ha bett Koenigsegg att nyttja hans bil i försöket.

Min magkänsla säger mig att en bidragande orsak till att Ferrari erbjudit amerikanen denna möjlighet är att han gått med på, snarare än önskat, att den baseras på 488 GT3. Ferraris egen Nicola Boari säger nämligen i videon nedan att han i hela nio år hoppats på att de ska hitta en klient som är villig att investera i ett projekt som detta med en bil avsedd för banbruk. Detta eftersom teamet hos Ferrari då kan släppa alla hämningar och skapa en bil som på riktigt reflekterar deras arv.

Jag är glad att se Ferrari släppa in en samlare som inte nödvändigtvis tillber dem som en gud. Det är ett tecken på att man betraktar sin roll i superbilsvärlden med lite mer självdistans än vad som traditionellt sett utmärkt deras kultur, vilken alltid varit starkt förknippad med den framlidne Enzos resoluta sinnelag. För även om hans stundtals sensationellt tjuriga gärningar givit upphov till ett antal härliga industrihistorier var det just kring hans person dessa kretsade. I det samhällsklimat som nu råder måste Ferrari i första hand representera en strävan mot superbilens fortsatta överlevnad, oavsett vems sköld som pryder rattnavet. Annars kommer ju inte jag att kunna beställa en 250 GTO-inspirerad special-Ferrari om 40 år.

En av redaktionens rookies som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.