För japanska småbilar var 80-talet en tid av hjärnbalks-bedövande tristess. Exteriörerna var nästan helt charmlösa och inredningarna liknade både i känsla och design mest insidan av en tom Aladdin-ask. Nissan bestämde sig för att bryta normen och tjusa Japans unga storstadsbor genom att producera en serie småbilar med designen placerad i första rummet.

Dåtidens Micra var en föga inspirerande skapelse

Efter designern Naoki Sakais penna blev “Pike Factory” – som projektet kom att kallas – ett av de sista bilprojekten för massproduktion där designen fick absolut prioritet över kostnadseffektiv detaljstandardisering. I en tid då biltillverkare tenderade att använda samma själlösa knappar, plastdetaljer och rattar i hela sitt modellprogram var mycket av detta specialdesignat på Pike-bilarna. Körmässigt var bilarna däremot desto mindre intressanta – bakom de handbyggda karosserna och väldesignade inredningarna dolde sig samma oinspirerande mekanik som i märkets samtida dussinbilar Micra och Sunny.

Den första – och ärligt talat minst intressanta – Pike-modellen var Be-1 (uttalat “be one”). Exteriört var den visserligen bra mycket mer iögonfallande än dåtidens Micra, men såg samtidigt ut som ett halvdant försök att återskapa Austins ursprungliga Mini. Interiören är däremot mer intressant, med en avskalad design med runda mätare och luftutblås som nästan “flyter” i luften i den urgröpta instrumentbrädan. Höjdpunkten är den härligt avskalade, airbag-fria, ratten.

De bilar där Pike-konceptet verkligen kom till sin rätt var de retroinspirerade modellerna Pao och Figaro. Inspirationen kom från europeiska småbilar från 50- och 60-talet så här gällde runda former, krom och pastellfärger. Dessutom begåvades båda bilarna på bästa Pike-vis med inredningar där reglage, elektronik och detaljer inte delades med någon annan bil inom Nissan-koncernen. Figaro skiljer sig mekaniskt sett från de andra Pike-bilarna genom att den istället för en vanlig rak fyra försågs med en onödigt komplex turbomatad trecylindrare – onödigt kan tyckas, då den utvecklade ungefär samma effekt som syskonen (drygt 50 hästar).

Figaro är för övrigt den Pike-modell som fått störst spridning utanför Japan – särskilt i England. Den lilla gulliga 50-tals-inspirerade bilen med sitt tygtak, automatlåda och ljusa skinninredning blev en favorit bland Londons modemedvetna kvinnor och trots att bilarna nu är nästan 30 år gamla är de fortfarande ett vanligt inslag i stadstrafiken där. Flitigt användande, dåligt rostskydd och otekniska ägare har tyvärr resulterat i att de flesta numera är ganska skabbiga.

Den fjärde och sista modellen i serien var tänkt att tjusa småföretagare, och blev därför en skåpbil i snigelns tecken. “Escargot” är det franska ordet för snigel och har man grundläggande kunskaper i språket ser man därför snabbt kopplingen mellan namnet på Nissan “S-Cargo” och dess formspråk. Det runda skal-inspirerade skåpet kombinerat med att framlyktorna sticker upp som ögon på skaft ämnar alltså att åstadkomma maximal snigel-effekt – eller något i den stilen…

Det är möjligt att Pike-bilarna inte fyller någon större funktion för 99 procent av dagens bilentusiaster. Kombinationen av att de i stort sett bara såldes med automatlådor, samt är baserade på 80-talets Micra, är knappast ett recept för underhållande köregenskaper. Dessutom måste de importeras från Japan, vilket gör dem omständliga och dyra att få tag på.

Ser man däremot Pike-bilarna ur ett design- och trend-perspektiv är de desto mer intressanta. Nissan var pionjärer med retroformspråket – över tio år innan Volkswagen lanserade sin New Beetle och startade den retro-mani som med bilar som Mini Cooper och Fiat 500 fortfarande håller i sig idag. Enligt mitt tycke blev resultatet dessutom långt mycket intressantare än de europeiska efterföljarna.

Färskt tillskott på redaktionen. Har lätt för att köpa och svårt för att sälja bilar. Tenderar därför ha fler än vad som är ekonomiskt försvarbart. Samlingen består för tillfället av en Saab 96 V4 från 74 och en Jaguar XJ6 från 94.