Bensinen i Dubai kostar väl knappt två kronor litern idag. För 25 år sedan var den nog nästan gratis. Det enda irritationsmomentet för en shejk att tanka fullt i sin Lamborghini LM002 med 290-literstank var att det tog en bra stund.

Och möjligen att soppan rann ganska fort genom tanken när man styrde ut över sanddynerna i riktning mot sin oas – den stora tanken till trots. Med sex dubbla Weberförgasare ovanpå ett motorpaket hämtat ur en femliters Countach behövdes munstycken stora som avlopps- trummor för att föda maskineriet.

Matchvikten var 2,7 ton – en del lättmetall i karossen till trots – och med fyrhjulsdrift dimensionerad för militärt bruk gick det rätt tungt, men stabilt, framåt. Ändå rapporterade ägare att de hade sett 180 km/h på hastighets- mätaren mitt ute i sandöknen, och jag minns hur ögonvittnen berättade att de hade blivit omkörda på autostradan av ett gigantiskt monster med ett avgasljud som hämtat från avgrunden, trots att de själva hade hållit 200 km/h.

Eder redaktör hade själv nöjet att prova fabrikens egen test-LM våren 1990 och kan intyga att det är en lika säregen som högljudd upp- levelse att lägga iväg utmed motorvägen med plattan i mattan. Att se de små Fiatarna kasta sig åt sidan i ren skräck när monstret närmade sig hastigt bakifrån var en oanständig syn man knappast glömmer.

Någon fyndig skribent döpte bilen till “Rambo Lambo” i samband med lanseringen 1986, då filmen med samma namn var en följetong på biografdukarna. Sylvester Stallone köpte också mycket riktigt ett exemplar, liksom Tina Turner, Eddie Van Halen, Mike Tyson, Keke Rosberg och Marockos kung Hassan för att nämna några relativt rumsrena kändisar i ägarskaran.

LM002 drog även till sig stort intresse från diverse gangsterledare, som Saddam Husseins son Uday, Muhammar Khadaffi och Pablo Escobar, men egentligen hade Lamborghini vid introduktionen hoppats på att stater skulle köpa in bilen till sina arméer, därav beteckningen “Lamborghini Military”.

Fortfarande går det att köpa en LM002 relativt billigt, vilket beror på att driftkostnaderna är astronomiska och det är si och så med delar. Men det är ingen tvekan om att den kommer att skjuta iväg prismässigt.

Varför man inte lyckades med försäljningen till militären förtäljer inte historien, kanske var bilarna väl underhållskrävande när de utsattes för skoningslöst arbete i fält. Istället blev LM machogängets offroadmissil som kunde lämna allting bakom sig i tuff terräng.

I slutet av 1980-talet var det få som begrep sig på vitsen med en så snabb och övermotoriserad terrängbil, som dessutom var försedd med en massa lyx och lullull i kupén. Men det var långt innan vi såg röken av någon suv-boom och 500-hästars jättejeepar blev vardagsmat på våra innerstadsgator.

Trots att en del av dagens stora och snabba suvar kan se lite maffiga ut bland vanliga personbilar, framstår de som fjolliga leksaksbilar intill en LM. Ingenting slår den när det gäller rå och hotfull utstrålning, inte ens en AM Hummer.

Att den heter 002 har givetvis sin historia. Lamborghini ägdes ett tag av Chryslerkoncernen, som experimenterade med en stor arméjeep i början av 1980-talet (som hade en aktermonterad V8!), det var 001 som dock aldrig gick i produktion. Utvecklingen flyttades från Detroit till Sant’Agata utanför Bologna, där man gjorde om konceptet och hängde i en Countach-V12:a i fronten av en stålrörsram modell kraftigare. Kompressionen sänktes för att den skulle kunna köras på dålig soppa, annars var den intakt.

Den första prototypen, fortfarande tänkt för armébruk, var synnerli- gen spartansk invändigt, men i takt med att välbärgade kunder visade intresse och ville ha all lyx ombord, slog man om stategin och satsade på lyxbilsköparna istället.

Snart kom det bara att finns två olika options; antingen köpte man den med sanddäck, eller med mer gatanpassade men fortfarande rätt grovmönstrade däck från Pirelli. Däcken var punkteringsfria och specialframtagna för LM, och är en av de trånga sektorerna för de bilar som fortfarande rullar i trafik idag. Pirelli tillverkar ibland omgångar (till ett pris av 30 000–40 000 kronor/däck), men om de inte finns på fabrik för tillfället kan de specialbyggas – men då för ännu mer pengar.

LM002 tillverkades fram till 1993, då något mer än 300 exemplar hade byggts (uppgifterna pendlar mellan 301 och 328 ex). En del har försvunnit (bland annat Uday Husseins bil som jänkarna sköt sönder under invasionen av Irak), och de som rullar har inte fått något särskilt uppsving värdemässigt ännu. Man kan köpa ett bra ex för en bit under miljonen fortfarande, vilket gör seriösa renoveringar direkt olönsamma även om vraken framstår som billiga.

Har man däremot is i magen och kan tänka sig att äga (och köra till lycka för oljebolagen!) bilen ett decennium lär den dock vara en bra investering. Med sitt varumärke och sin överlägsna utstrålning har den en självklar plats bland bilvärldens stora inspiratörer.

Text av Gunnar Dackevall – Ursprungligen publicerat i GranTurisimo Magazine nr.2 2014

Resultatet av Högsta Växelns senaste samarbete. Gran Turismo är ett kvalitetsmagasin som skriver mycket om klassiska bilar, något som har saknats i mångt och mycket på vår hemsida. Nu blir det ändring på detta.