Det råder lite av fenfeber i landet – åtminstone här på redaktionen efter att vi läst om Ewy Rosqvists bravader i Argentina 1962–64 (se GranTurismo nummer 6/2012).

Min första fena som var en svart 190 med blinkers på stänkskärmarna visade sig vara en tämligen eländig historia. 

Vill ha-djävulen hade slagit sina klor i mig och jag bokade en enkel till Helsingborg och köpte bilen osedd. Värmepaketet läckte och bakbromsarna såg ut som en arkeologisk utgrävning från Pompeji – men den gick – och här har vi lite av problemet med gamla Fenmercor. De är helt enkelt FÖR välbyggda vilket gör att de tål en hel del stryk innan de börjar krokna. Inte minst försäkringsbolag som handhar entusiastbilar har haft problem med fenägare som använder sina bilar som bruksfordon vilket inte är avsikten med en entusiastförsäkring. Svartlistning har varit på tal men hoten har stannat – vid just hot.

190:an tog mig till Frankrike tur och retur och under resans gång tillägnade jag mig en synnerligen sparsmakad bromsteknik eftersom bakbromsarna hade ovanan att låsa sig vilket fick pendelaxlarna att jobba övertid.

Den andra fenan var en helt annan historia. En ägare, 13 000 ärliga mil och ompysslad som om det vore familjens enda barn. Nu talar vi 230 – en något udda modell i Mercedes fenprogram. 230 hade nämligen 200:ans korta front med runda strålkastare och en enklare inredning – men och här har vi poängen – under huven satt en rak sexa på 2,2 liter.

Dubbla förgasare gjorde att den levererade 120 hästar. Tillsammans med en för storleken relativt låg tjänstevikt på cirka 1 200 kilo hade vi här en sann tysk sleeper som hävdade sig väl i det moderna trafiktempot.

Den var lackerad i samma ljusblå färg som 300 SE-modellerna hade i tävlingsutförande. En kosmetisk rallymodifering kändes naturlig – inte minst som en hyllning till Ewy Rosqvist.

Bilen annonserades 1998 ut för 27 000 kronor vilket föranledde ett samtal från Tyskland. Försäljningen var omedelbar. Behöver vi tillägga att tysken gjorde ett “Sonderklipp”. För cirka fyra år sedan dök bilen upp på ett tyskt forum för gammelbilar nu med en prislapp på 11 000 euro. Snacka om rullande pensionsförsäkring!

Fenmodellen eller “Heckflosse” som den kallas i Tyskland tillverkades mellan 1959 och 1968. Modellvarianterna är lite förvirrande och Mercedes har tre chassikoder beroende på modell.

W 111 var den första karossvarianten och den som vi vanligtvis förknippar med S-Klass. Modellen introducerades i augusti 1959. Panoramavindruta och fenor var högsta mode i USA på 50-talet men här hakade Mercedes på i senaste laget och hela fenprogrammet kändes designmässigt snabbt lite gammalt. Motorn var en rak sexa på 2,2 liter som i olika trimningsgrad gav 110–120 hk. Modellbeteckningarna var 220 S (förgasare), 220 SE (insprutning) och 230 S (förgasare). Tillverkningen upphörde 1968 och därmed var Fenmercan förpassad till arkivet.

Mercedes insåg på ett tidigt stadium att formen snabbt skulle kän- nas föråldrad och parallellt med fenmodellen introducerades W 108 som hade en modernare och mer avskalad formgivning. Framför allt Coupé- och Cabrioletversionerna är sedan länge klassiska samlarbilar men nu var det fenmodellerna det gällde.

W 110 är den enklaste varianten som introducerades 1961. Den hade kortare motorhuv med runda strålkastare samt blinkers på framskärmarnas ovansidor. Från A-stolpen och bakåt var måtten identiska med de större syskonens. Inredningen var enklare och saknande träpa- neler, sätena var ofta klädda med det outslitliga MB-Texmaterialet. Under huven satt en 4-cylindrig motor på 1,9 liter som gav 80 hk. Officiellt gick modellen under beteckningen 190.

I juli 1965 ersattes 190 av 200. Den viktigaste förändringen var en större motor med dubbla förgasare och femlagrad vevaxel som nu gav 95 hk. I maj 1967 kompletterades programmet med en sjusitsig taxivari- ant vilken knappast kommer att bli någon samlarbil.

En intressant modell var den kombiversion som kom 1966. I Sverige kallades den Safari och byggdes av den belgiska karossfirman IMA. Svår att hitta men en potentiell bubblare.

Toppmodellen i serien var W 112 eller 300 SE. Sedan slutet av 1950- talet planerade Mercedes en efterföljare till den gamla 300:an “Adenauer-Mercan”. Den nya modellen skulle fylla luckan mellan 220 SE och stats- chefstransportören 600. Treliterssexan gav vid slutet 170 hk och med en påkostad inredning spelade man i den högre lyxdivisionen. Drygt 3 100 exemplar tillverkades vilket gör denna modell till den klart mest eftertrak- tade på samlarmarknaden. På Blocket (!) hittade vi en till salu för 295 000 kronor med “Amerikastrålkastare”, något som puristerna kanske rynkar på näsan åt.

Totalt tillverkades det drygt en miljon exemplar av de olika modellerna alltså cirka 100 000 bilar per år vilket inte är en alltför hög siffra.

Som alltid när det gäller äldre bilar är det rosten som är huvudfienden och Mercedes är inget undantag. Men den extremt höga byggkvaliteten på mekaniken och det fina detaljarbetet gör att bilarna fungerar trots år av misshandel.

Därmed kommer vi till prisbilden som spretar högst betänkligt. Det hänger samman med just byggkvaliteten. Allt från buskiga bruksvrak via fuskrenoverade USA-importer till tokrenoverade Kienlebyggda bilar finns på marknaden. Generellt är Sverige billigast. Tittar man på den totala marknaden spänner priserna från 6 000 kronor för ett reservdelsvrak till cirka 500 000 kronor för en totalrenoverad S-Klass.

Att renovera en Mercedes är alltid dyrt – inte nödvändigtvis arbets- kostnaden – det är priserna på delar som lätt får den ekonomiska kalkylen att skena. Därför är vårt råd: Köp alltid ett välrenoverat exemplar med god dokumentation. Allt annat är tyvärr att lura sig själv.

Text av Ola Österling – Ursprungligen publicerat i Gran Turisimo Magazine nr.1 2013

http://www.granturismomagazine.se/

Resultatet av Högsta Växelns senaste samarbete. Gran Turismo är ett kvalitetsmagasin som skriver mycket om klassiska bilar, något som har saknats i mångt och mycket på vår hemsida. Nu blir det ändring på detta.